Tekst
Video
Spil og leg
Konkurrence
Lydindspilning
Opgave
Lærervejledning

Glemt password?

Læringsmål

{{learningObjectiv.description}}

Opgaven er nu afleveret

{{assignment.Index}} {{assignment.Type}}

Kommentar

Opgaver

{{assignment.Comment}}

Svenhammeds journaler

Klassetrin: 7.-10. klasse Fag: Dansk Læringsfokus: Sprogforståelse - skrift (DK, NO, SV) Tema: Nordisk ID Emne: Svensk Type: Tekst
becevic-zulmir-svenhammeds-journaler.jpg

(Utdrag)

här är det. Somliga skulle säga att det här är en dagbok. Det
är ingen jävla dagbok. Bara töntar skriver dagbok. Små flickor
som gillar hästar skriver dagbok. Medelålders kvinnor utan
män skriver dagbok. Tonårskillar med kasst självförtroende
skriver dagbok.
Jag är varken det ena eller det andra och definitivt inte det
tredje. Jag är en man, en riktig man, och riktiga män skriver journaler.
Som James Bond. Eller han Gunvall som spelar i Beck.
här är det, nummer två. Jag är trött att andra yttrar sig
om mig och min värld, som journalister, sociologer och annat
folk med akademisk utbildning. Såna som har ett papper att
dom är smarta. Det enda dom gör är att "tycka" och "anse" saker.
Dom har ingen jävla aning om hur det verkligen är. Det är
det journalerna är till för. Som ett slags dokumentation. Över
vad har jag ännu inte riktigt bestämt.
här är det, nummer tre. Jag har ärligt talat ingen aning om
var jag ska börja. Därför börjar jag nånstans från början. Men
innan jag börjar journalisera måste jag göra er införstådda med
vissa grundläggande saker:

 

Ett: Jag är född i Sverige, men jag är inte svensk

 

Två: Jag kan svenska bättre än svenskarna,men jag är inte svensk

 

Tre: Svenska är faktiskt det enda språk jag kan, men jag är ändå
inte svensk

 

Fyra: Jag har ett ögonbryn istället för två och fett håriga armar,
pizzabagararmar - och det är inte svenskt

 

Fem: Jag är hundrasjuttiåtta lång, min skalle är svart och jag är
jävligt smart - så ge fan i att dissa

 

Sex: Jag har fett sabbat namn - fuck you om du skrattar

 

Sju: Jag har blivit slagen - jag har slagit andra

 

Åtta: Jag bor i Sverige, men jag lever inte i Sverige

 

Nio: Jag kan aldrig bli svensk

 

Tio: Jag skulle förmodligen aldrig vilja bli svensk

 

Den här staden, orten är mitt hem, och mitt land. Resten av världen
skiter jag i, resten av världen spelar ingen roll, resten av världen
finns inte i min värld. Och det här är ingen snyfthistoria
ge fan i att snyfta om ni hade tänkt det. Jag söker inte medlidande.
Jag heter Svenhammed Muhammed. Nu ska jag berätta.

 

 

JOURNAL VI

Straight outta Orten

Vår ort är ganska stor. En gång nyheterna sa dom att det
bodde runt tjugotusen människor här, med åttiosex olika nationaliteter.
Ganska mäktigt om man tänkte efter: hela Förenta
nationerna samlade en och samma plats.
Men när politiker snackar om invandrare är det alltid samma
sak: segregation,utanförskap, arbetslöshet, grogrund för kriminella
aktiviteter, tickande bomb.
Det var i sjuan jag fick upp ögonen för problematiken.
Vi måste hjälpa "dom", sa en politiker teve.
Nej, "dom" måste hjälpa sig själva, sa en annan.
Nej, vi måste faktiskt hjälpa "dom" att hjälpa sig själva så att
"dom" kan påbörja klättringen uppåt, sa en tredje, som om invandrare
vore en utdöende djurart havets botten.
"Dom" är för många, vi bör deportera vissa av "dom" tillbaka
till där "dom" har kommit ifrån, sa en fjärde med välkammad
sidobena.
Det var farsan och jag som satt framför teven och jag tänkte
att detta förslag förmodligen var det bästa. För jag visste att
jag satt säkert eftersom jag var född här, det fanns inget ställe
dit dom kunde skicka mig tillbaka. Jag tittade farsan och tänkte
att honom kunde dom ju skicka tillbaka.
Men jag blev lite förvirrad. Jag fattade aldrig varför jag all-
tid verkade tillhöra "dom", varför jag aldrig tillhörde "oss". För
vilka var egentligen "dom"? Jag tillhörde inte "dom", jag var inte
en av "dom", och om jag inte var en av "dom"och inte heller en
av "oss", vem fan var jag ?
Det enda politikerna var eniga om var att "vi" var segregerade
och att vi måste bli avsegregerade. Som om vi bar en
sorts sjukdom.
Jag säger bara fuck that! Om det var nån som var integrerad
så var det väl vi? Var mer någonstans kunde man hitta så många
olika människor samlade ett och samma ställe? Inte andra
sidan motorvägen i alla fall. För där bodde dom verkligt segregerade,
dom som segregerat sig själva och levde avskilda från
oss andra.
I sjuan fick vi en lärare som hette Alexander Markovic, en
juggejävel vars föräldrar kommit till Sverige för längesen. Alex
såg faktiskt svensk ut, ljust brunt hår, gröna ögon och mjuka
ansiktsdrag. Han förde sig som en svensk och gjorde det svenskaste
en svensk kan göra: snusa grov general. Det var som att
moder Sverige vid hans födsel givit honom det svenska utseendet
i födslogåva, som om hon sagt: "Visst, du är en av oss,
barn."
Nån sån gåva fick aldrig jag.
I mitt fall sa hon: "Tyvärr, kvoten är fylld, ni har blivit för
många, du kan aldrig bli en av oss, barn."
Tack så jävla mycket moder fucking Sverige. Jag är född i dig,
men tydligen är jag inte ditt barn.
Därför kunde jag inte betrakta Alex som svensk heller, jag ville
inte betrakta honom som svensk. Jag vägrade betrakta ho-
nom som svensk, för han var lika mycket svensk som jag, fast
mer och jag hatade honom för det. Jag hatade honom för att
han trodde att han var svensk, för att han trodde att han var
bättre. Jag hatade honom för att han var sonen farsan aldrig fick.
"Svenhammed Muhammed", läste han upp första dagen i sjuan.
Jag räckte upp handen.
"Jaha du", sa han sådär fjolligt som svenskar brukar säga,"häftigt
namn du har. Verkligen."
Han log inställsamt. Jag fick lust att springa fram och sticka
honom med min penna.
"Var kommer Svenhammed ifrån ?"
"Från orten", svarade jag.
"Från orten?" sa han och intog en överlägsen pose som sa att
det var han som var jägaren och jag bytet som snart skulle
springa in i hans fälla.
"Från orten", svarade jag med eftertryck och fick medhåll från
Chino och några av mina andra klasskamrater. Alex log.
"Visst, det du vill säga är att du bor i orten, men vilket är ditt
ursprung, varifrån kommer dina föräldrar?"
Jag väntade en stund. Sen svarade jag:
"Jag är född i Sverige. Jag är lika mycket svensk som du."
Alex ansikte fick ett förvånat uttryck. Vid det här laget hade
jag nämligen lärt mig skilja folk och folk i orten, jag visste
att ett efternamn som slutade "vic" garanterat tillhörde en
jugge.
"Absolut", sa Alex, "men återigen, det jag frågar efter är ditt
ursprung, varifrån dina föräldrar kommer, vilket ditt moders-
mål är. Till exempel", sa han och pekade sig själv som om jag
var utvecklingsstörd och inte fattade vad han menade:
"Jag är också född i Sverige,men mina föräldrar kommer från
forna Jugoslavien, alltså är jag svensk med jugoslaviska rötter.
Och du är svensk med … rötter i vilket land?"
Jag började bli nervös. Tittade mig runt i klassen. Alla stirrade
mig, väntade mitt svar.
"Men fatta, jag har inget annat ursprung … jag har inga rötter
jag har inget modersmåljag kan bara svenska", svarade
jag, och av nån anledning, jag vet inte varför, kände jag
skammen genomsyra min kropp.
Alex nickade. Han såg inte riktigt nöjd ut. Men han släppte
frågandet, satte sig åter bakom katedern och läste upp nästa
namn.

 

JOURNAL VII

Riktning

länge jag kan minnas har farsan alltid tjatat om vikten av
att tidigt välja riktning, att tydligt veta vad det är man vill syssla
med i framtiden.
"Bättre desto tidigare, Svenhammed, du måste veta vilken du
vill göra, om doktor du måste tidigt veta doktor, om advokat
du måste tidigt veta advokat, om politiker - fast jag inte rekommendera
politik, hon är den största horan som förför och lurar
människor in till fördärven - du måste tidigt veta politiker,
annars platserna blir upptagna av andra som hinner före. Du
måste veta tidigt!"
Men ändå, jag antog att han inte var helt fel ute när han jämt
och ständigt lät sitt tjat orsaka tinnitus i mina öron, att hans
"bättre desto tidigare"-teori trots allt innehöll vissa specifika
fragment som var värda att ta till sig. För ju tidigare man omsatte
sina önskemål i praktiken, ju tidigare man började utveckla
och vårda sitt intresse, desto större var chansen att man en
dag blev bäst det man gjorde. I alla fall enligt farsan. För att
demonstrera att det han sa var sant lyfte han alltid fram sitt favoritexempel:
svartskallarnas svartskalle Zlatan Ibrahimovic.
"Sen tidig ålder han visste vad han ska bli. Och vad han ska
bli? Jooo, han ska bli fotbollsspelare, världens bästa fotbollsspelare.
Och vad gjorde han för att bli världens bästa fotbolls-
spelare? Jooo, han tidigt började spela med bollen, han hade den
överallt också gatan, också han sov med bollen i sin säng!
Det heter riktig kärlek, Svenhammed. Sover du med nånting i
din säng?"
Jag skakade huvudet.
"Nej, tänkte väl så, och därför du aldrig kommer bli som Zlatan.
Aldrig. För hans lärare sa: du måste lära i skolan, du kan
inte bara sparka bollen, men han struntade, varför? Jooo, för
han visste vad han ska bli. Nu han har mycket pengar, han har
bott i Ajax och i Juventus, redan i Malmö han körde en fin bil.
Jag vet det här eftersom jag har sett Zlatans dokumentär
teve. Han har köpt hus till sin pappa, han har tagit omhänder
sin familj. Är det konstigt att Sverige älskar honom, är det konstigt
att han är nummer tio i landets lag? Nej, det är inte konstigt.
Tror du att Sverige älskar dig, Svenhammed, tror du att Sverige
nånsin kommer älska dig, Svenhammed?"
Jag ryckte axlarna.
"Just det, nej blir svaret som jag ger, om inte du snart ska bestämma
dig och välja inriktning så du en dag kan bli bäst
det du gör, du är inte barnen längre.Du kan inte välja sport för
du har ingen begåvning, du ska välja annat.Men snart, du måste
välja snart, Svenhammed. Du måste ha inställning det. Du
är för helvete snart femton år. Tiden börjar rinna dig ifrån. Se
Zlatan. Han visste tidigt. Och han arbetade hårt från tidigt.
Därför idag han är en idol."
Jag visste inte vad jag skulle säga. Dessutom visste jag att jag
riskerade stryk om jag sa nånting. Det var inte alltid jag var sugen
det.
"Jag skiter väl i Zlatan, jag vill inte bli som Zlatan, jag måste
väl inte va bra fotboll för att folk ska tycka om mig?" borde
jag ha svarat. Och: "Fattar du inte att Zlatan bara är en sorts
hedersblatte, att svenskarna bara gillar honom för hans talang,
att han utan den hade varit precis som oss andra, utfryst och
bortstött", borde jag ha svarat. För när en invandrare gör mål i
landslaget är han svensk. Gör han nåt olagligt, är han blatte.
Det är sånt man kommer i efterhand.

 

JOURNAL XXII

Mardrömmar

"Sverigedemokraterna har skördat stora framgångar i valet", sa
han Bengt Magnusson Nyheterna, vilket också visade sig
gatunivå och hos oss, i vår ort.
"Men dom är inte nazister", sa Bitte när vi fikade hos Mjäll,
"dom är mer nationaldemokrater … alltså dom är demokrater,
som sossarna, och dom vill göra väl, för låglönetagare som
jag och för dom gamla, men också för er invandrare. Dom vill
göra väl för alla, det var därför dom fick min röst."
"Men vadå invandrare, morsan? Svenhammed och Chino är
födda i Sverige, precis som jag, till och med samma sjukhus.
Dom är väl inga invandrare?" sa Mjäll.
"Jag vet gumman, men dom är väl ändå inte svenskar för det.
Chinos föräldrar är från Mexiko och Svenhammeds är …"
"Men när blir dom i så fall svenskar?" sa Mjäll.
Bitte tittade granskande först mig, sen Chino. Hon log
och tog en klunk sin söndagsöl.
"Sverigedemokraterna är i alla fall inga nazister, dom vill att
alla ska ha det bra. Både vi och dom."
"Du är ju inte klok. Kom, vi drar", sa Mjäll surt.
Jag måste hålla med om att Bitte kanske inte var den mest
klartänkta, men jag skulle ljuga om jag sa att hon fortfarande
inte var knullbar. Definitivt. Trots alkoholen som flödade mer
än nånsin. Trots den senaste snubben som hängt en Sverigeflagga
i vardagsrummet som han dessutom i det gula tuschpennade
"Sverige" i. Som om det inte var uppenbart nog.
Sverigedemokrater, nazister eller skinheads eller vad dom nu
ville kalla sig hade börjat dyka uppmed rakade skallar och blekta
uppvikta jeans och bombarjackor prydda med olika symboler.
Inte för att jag var rädd eller så. Men jag förknippade symbolerna
med utmärglade judar i filmen som Janne hade visat
oss samhällskunskapen.
Jag såg dom överallt nu. På skolan, stan när jag och Chino
skolkade, i tunnlarna under motorvägen när vi dealade,
ICA Maxi när jag handlade med farsan. Dom var alltid i grupp,
gav oss blickar med vilka dom i första hand verkade döma
Mjäll när hon var med - för hennes umgänge med två svartskallar.
"Va är det, bög? Jag är också född i Sverige", hade jag lust att
säga men blev ofta hejdad av Mjälls mjuka hand. Dom skulle
bara ha vågat … Men det gjorde dom aldrig, dom nöjde sig med
att stirra. Alltid dom jävla blickarna som fick mig att känna mig
malplacerad och skyldig utan att veta vad jag hade gjort för fel.
Som om jag inte hade rätt att existera, som om jag borde deletas
från jordens yta. Eller åka hem, fast jag redan var hemma.
Som om jag inte ägde rätten att andas samma luft som folk vars
efternamn slutade med "son" eller "berg" eller nåt annat kännetecknande
svenskt. Jag borde ha hetat Svenhammed Muhammedberg,
om farsan tänkt ett steg längre.
Men nu verkade det som att jag representerade motsatsen.
Jag var deras motsats. På så sätt gjorde dom sig själva till min
motsats. Vi var inga medmänniskor för varandra, vi var motmänniskor.
Jag som aldrig brukade drömma började plötsligt drömma
mardrömmar. Jag drömde att dom satte torget i brand. Det var
en lördag eftermiddag, marknadstider. Stället kryllade av människor,
frukt- och grönthandeln gick högvarv, farsans leende
blev bredare för varje selma och linné han tog emot. Han hade
en större näsa och buskigare ögonbryn än i verkligheten, jag vet
inte varför. Men han tjänade mer. Det var vår och jag njöt av
en glass bänken jämte fontänen som aldrig sprutar.
Så uppenbarade dom sig. Som spöken från andra sidan, som
kommit för att göra "rättvisa". Spöken som onda gärningar
väckt till liv. Ett tiotal, maskerade och helt klädda i svart efter
hatets mode, beväpnade med bejsbollträ och kofötter. Dom
slog allt som rörde sig, välte stånd efter stånd efter stånd och
skrek Sieg heil. Jag började springa mot farsan men fick ett slag
i huvet och allt blev svart. När jag kvicknade till stod hela torget
i brand.
Jag såg hur en hysterisk kille i svart kastade molotov farsans
stånd. I bakgrunden brann en bänk. Jag hörde kvinnor som
skrek, barn som grät. "Vatten, vatten", vädjade en röst. Några
stackare försökte försvara sin egendom men var chanslösa.
Dom blev snabbt slagna till marken. Allt var över några minuter.
Det kändes som om jag tillbringade tid i helvetet. Nån
ledde mig bort från elden till andra sidan gatan dit alla andra
flytt.
Jag satte mig gräsmattan. Blicken letade efter farsan i folkmassan.
En liten pojke satt knä och grät efter mamma. En
kvinna inlindad i lakan låg och skakade. En man höll hennes
huvud i sitt knä och viskade nånting ett språk jag inte kunde
förstå. Det var sirenljud som blev allt starkare. En medvetslös
flicka lades upp en bår. Det såg ut som att hennes ansikte
var väg att smälta bort. Huvet slog i gräsmattan. En varm
vätska rann nerför bakhuvet och nacken, ryggen blev blöt. Allt
blev svart.
Och sen kom den märkligaste delen av drömmen, jag i
sömnen kände en våldsam skam. Jag kände farsans lätta lavetter
mot min kind, lavetter som sakta tog mig upp ur dvalan, tillbaka
till drömmens verklighet.
"Hur är du, son?"sa han och hjälpte mig att komma upp. "Du
bludit, du har bludit, kom, jag har sagt Ferhat hämta bilen, du
ska till sjukhus!"
"Det är bra", sa jag och stötte bort hans händer från mina axlar.
På sjukhuset sa dom att jag inte behövde sy. Dom tejpade ihop
jacket i bakhuvet med syplåster och gav mig ett gäng huvudvärkstabletter.
"Du har tur som bara fick en bula. Du måste ha landat
händerna när du föll", sa sköterskan som av någon anledning
höll en snara i handen, och tittade mig som att det hon helst
av allt önskade var att jag skulle bli hängd.
"Mmm, jag ska köpa en bingolott när jag kommer hem", sa
jag fast jag hatade Bingolotto.
Sköterskan gav mig en sned blick, men jag brydde mig inte.
Hon förvandlades sakta till luft, kvar blev snaran som föll mot
golvet som var fullt av hål.
Och , när vi i drömmen satt i bilen väg hem, kände jag
ett våldsamt obehag i magen, för att farsan för första gången
nånsin hade kallat mig sin son.

Login for at se mere

Forfatter: Zulmir Bečević

Illustratør/Foto: Alfabeta Förlag

Billeder

63591-jpg.jpg (1)

Opgaver

  • 1Sprog- og kulturforståelse

    Fælles:

    • Inddel teksten i passende/ lige store dele og fordel mellem grupperne.

    Gruppe:

    • Læs teksten i gruppen (Læs gerne med svensk accent - lydret).
    • Overstreg de ord, I ikke forstår. 
    • Slå ordene op i en ordbog.

     

    • Find 10 ord, som bruger omlyd (ä, ö, ü).
    • Hvordan staves ordet på dit sprog?
    • Hvilke bogstaver erstatter ä, ö, ü?

     

    • Læs teksten igen.
  • 2Ind i teksten

    Fælles/gruppe:

    • Gennemgå teksten i rækkefølge i klassen. Hver gruppe læser deres del højt.
    • Hvad var let og hvad var svært?
    • Gengiv kort, hvad teksten handler om.

     

    • Lav en fælles brainstorm på, hvad I mener, det vil sige at være svensk?
  • 3Ned i teksten

    Gruppe:

    • Hvad vil det sige at være svensk ifølge Svenhammed?
    • Hvad skal der til for at blive svensk?
    • Hvad mener Svenhammed med, at han er et "modmenneske" og ikke et medmenneske?
  • 4Ud af teksten

    Gruppe:

    • Svenhammed og Bitte diskuterer Sverigesdemokraterne. Undersøg, hvem Sverigesdemokraterne er i svensk politik.
    • Findes den samme diskussion af, hvornår man er dansk, norsk, finsk, svensk i jeres land?
    • Sammenlign Svenhammeds oplevelser med Per Vers' musikvideo "Find mig her". Hvad, mener Per Vers, gør én dansk?
    • Hvornår, mener I, man er svensk, dansk, norsk osv.? 
    • Hvordan, mener I, man undgår, borgere fra andre dele af verden ikke kommer til at føle sig som modborger i jeres samfund - i flere generationer?