Tekst
Video
Spil og leg
Konkurrence
Lydindspilning
Opgave
Lærervejledning

Glemt password?

Læringsmål

{{learningObjectiv.description}}

Opgaven er nu afleveret

{{assignment.Index}} {{assignment.Type}}

Kommentar

Opgaver

{{assignment.Comment}}

Snö ska falla över snö som fallit

(UTDRAG)

1.

Dan Kaspersen gick innan församlingen kommit halvvägs i «Där rosor aldrig dör». Något i luften sa att det snart skulle snöa. Över fästningen låg molnen uppbunkrade. Vid en av gravstenarna rakt utanför porten hade någon stuckit ner en ros i snön. Han mindes hur det brukade vara här julafton. Den hisnande känslan stjärnklara kvällar, när lyktorna glimmade ikapp med Guds döda blinkning där uppe över det väldiga mörkret. Ett ögonblick såg han Jakob framför sig. Den flackande lågan brukade göra ansiktet änglablekt när han böjde sig ner och ställde de två ljusen i granriset föräldrarnas grav.

 

Han drog baksidan av handen snabbt över ögonen. Handen som stack fram ur den uppvikta, stela rockärmen såg främmande ut, som om den inte tillhörde honom. Det var länge sedan han hade haft så vita händer, så mjuka händer. Det skulle ta ett tag innan han vande sig vid allt ljus i fritt fall igen. Ögonen var bara smala springor när han gick över parkeringsplatsen, men han hade inga problem med att hitta amazonen efter sin far. Det stod bara en handfull bilar längs kyrkogårdsmuren, och det fanns i vilket fall som helst intemånga bondblå herrgårdsvagnar längre. Inte ens i en stad som Kongsvinger där stationsområdet fortfarande var fullt av gammalmodiga pojkar som dyrkade asfalten som sin frälsare.

 

Plogbilen hade lämnat några kanelsträngar sand ner mot stan som han försökte sikta in hjulen mot. Amazonen var som vanligt tung i ratten, och sommardäcken gjorde den ännu svårare att manövrera. Han borde ha tagit Jakobs hiace med de nästan nya vinterdäcken, men han hade inte orkat. Hade fått liv i herrgårdsvagnen i stället, och rullade långsamt in mot stan medan kön av otåliga förare med handskklädda knytnävar växte bakom honom. Klockan hade ännu inte slagit tre när han gled Storgatan fram åt andra hållet.

 

Han körde igenom den näst sista rondellen före stadsgränsen. Förr hade vägen bara gått rakt fram, rakt igenom, och Jakob och han brukade cykla från Skogli för att vara med fotbollsträningen eller hälsa klasskamrater i stan. Det var alltid Dan som cyklade längst fram, och cyklade de någon enstaka gång sida vid sida var det han som låg längst in mot vägbanan. Ibland passerade stora långtradare lite för nära, och vindstilla, solblanka dagar kändes luftdraget som en darrning som höll att rycka loss dem från skuggorna och några ögonblick göra dem viktlösa. Jakob hade påstått att om de kunnat stå still vägrenen och bli omkörda av en hel kolonn långtradare skulle de till slut sväva. Dan var uppe med baksidan av handen igen. De hade aldrig flugit någonstans tillsammans.

 

Han tog ytterfilen i den sista rondellen, upp till höger, högst upp bergskammen tronade tevemasten som hade rests någon gång 70-talet. När den var klar hade folk vallfärdat dit helgerna. Med kaffetermosar och äggsmörgåsar hade de suttit och stirrat ut över stan. Fäder med söner i knät, och mödrar i gåbortströjor som kommenderade döttrarna att dela ut kaffemuggarna. Plastmuggar i starka färger som vanligtvis bara användes campingresor utanför hembygden.

 

Nu var det ingen som vallfärdade till tevemasten längre. Men en gång förra sommaren hade Jakob skickat honom ett tidningsurklipp om en ung kille med fallskärm som hade kastat sig ut från toppen. Han hade förstått vad Jakob försökte säga med den bilden, och hängt upp den dörren. Den revs ner nästa dag för att han inte hade bett om lov. Tanken hur det hade luktat i det lilla rummet fick honom att rysa till. Det var instängt i bilen också, men inte det sättet. Han drog ner lukten av smuts och bränd motorolja i lungorna och höll kvar den där. Det började hamra i tinningarna, den stenhårda, gamla känslan av helium i ådrorna. Han drack vägen med ögonen, njöt av vibrationerna i ratten, hastighetsmätaren som kravlade upp mot 60 – men sedan var Jakob där igen. Han kastade en sista blick mot masten, tyckte sig ana ett svagt fladder, en rörelse, vingslag, silke breda ut sig över himlen, men det var bara några grantoppar som vajade. Han fick kämpa mot impulsen att vrida över ratten mot diket, släcka ljuset, låta december sjunka ihop över sig som en punkterad ballong. I dag, ja, just i dag borde våghalsarna ha klättrat i uppför masten, stått ett kort ögonblick toppen med sänkta, bara huvuden, innan de svävade iväg, varken döda eller levande utan viktlösa som änglarna över Betlehemsängarna. Något borde vara annorlunda. Allt var som förut.

 

Han parkerade bilen vid korsningen ner mot centrum av Skogli, i kanten av den stora åkern som bredde ut sig upp mot Overaas, den största gården i trakten. Rakt nedanför bautastenen, rest till minne av slaget mellan norrmän och svenskar för snart hundra år sedan, började han trampa sig en stig genom lössnön mot traktorkulverten som gick under vägen.

 

I halvmörkret lät han fingrarna glida över reporna i metallen och lyste med tändaren för att se vad han och hans bror hade ristat in för snart ett kvarts århundrade sedan. Regnet hade kommit så snabbt och varit så våldsamt att de blivit tvungna att rulla in cyklarna i kulverten och vänta ut ovädret i över en halvtimma. Med en rostig spik hade de klottrat var sin favoritspelare i Leeds, Ramones bästa plattor, Ace Frehleys och Paul Stanleys namn, sådana saker. Saker som var viktiga för 12- och 14-åringar. Dans bokstäver var stora och kantiga, Jakobs var små och försiktiga. Rakt ovanför sina initialer och –80 hade han ristat in ett annat tal: 48.

 

48. Jakob ville inte säga vad det betydde, men det var ett flicknamn. Klart det var ett flicknamn. Mia, Marit eller Mette, en av tjejerna i klassen. Bokstäverna i namnet omgjorda till siffror och hopräknade till ett tal. 48. A, B, C, 1, 2, 3, jag älskar dig. Bara tolv år, men J. K. hade redan samlat tillräckligt med bokstäver och siffror för att känna hjärtat flimra. 12 år. Rost och regn. 48. Dan hade aldrig vetat vad talet stod för, och vetskapen om att han aldrig skulle få reda det fick det att svida i ögonen. Han snubblade ut ur kulverten, ramlade omkull i lössnön, tog sig upp, ramlade igen och kravlade bort till bilen. Tryckte ner gasen och skrek halsen hudlös i samma ton som motorn, innan däcken fick grepp och bilen ryckte framåt. Han rattade ut vägen, hjulen spann, och han fick precis vrängt sig förbi en mötande linjegodstradare. Föraren låg tutan och dunkade pekfingret mot framrutan, men det gjorde ingenting. Dan hade en hel hand full av pekfingrar i dag. Han hade en hand lika full av ingenting som han själv. Borta vid Sætermoen lät han högerfoten ligga med full tyngd gasen, bilen började slänga, och han tog kurvan högst upp i backen tvären. Snurrade runt en gång vid skylten in mot Skogli, fick rätat upp och fortsatte ner genom dalen. Brydde sig inte om bilarna han mötte, ansiktena såg ut som akvariefiskar klämda mot glaset. Det hade börjat snöa. Stora sjok kom drivande mot framrutan. Han slog vindrutetorkarna. Klapp, klapp, klapp. Gammaldags vinter redan i mitten av julmånaden. Det fanns de som skulle ha kallat detta en idyll. Snölyktor, tefat och luckor i kalendern. Fan ta det. Han svängde av Storvegen, stannade inte vid brevlådan utan försökte få fartatt han skulle klara stigningen upp mot gården, upp mot Bergaust. Det hade snöat i hjulspåren. Amazonen började slänga som om den hade punktering. Han försökte växla ner, men ratten gick inte att hantera. Bilen la sig tvären och framhjulen gled ner i diket. Han orkade inte försöka med backen utan sparkade upp dörren och lät amazonen stå så. Broderns finskor hade inga räfflor under, och han låg knä innan han tagit två steg. Han stultade upp mot huset med trötta gammelmanssteg och ramlade tre gånger till innan han var uppe trappan. Satte sig översta steget, slet av sig skorna och kastade iväg dem mot den tomma hundkojan. Det var han hörde det, ett ljud som överröstade rosslingarna ur hans egen bröstkorg och tomgången och vindrutetorkarnas klapper. Grisarna, han hade glömt grisarna. De sista djuren Bergaust. Potatisskal, middagsrester och gammalt bröd insamlat i affärerna. Två–tre vändor om dagen över gårdstunet som gjort att Jakob fortfarande känt sig oberoende, fast fläsket var billigare i Sverige än det han lyckades producera i Skogli.

 

Gud vet när grisarna hade fått mat, i varje fall inte det senaste dygnet, inte sedan han hade kommit. Han letade fram nyckeln ur fickan, låste upp dörren och snubblade in. Klev i ett par gummistövlar innanför dörren, hittade bössan väggen i vardagsrummet och patronasken sin gamla plats högst upp i köksskåpet. Tog med sig en kniv ur lådan, stoppade ner den i rockfickan och sprang ut.

 

Vinden slog upp ytterdörren, och snön drev diagonalt över gårdsplanen. Svinstian låg bredvid den tomma lagården, och när han öppnade dörren övergick ljudet från att vara en serie korta stötar till att bli ett sammanhängande tjut som fick musklerna i käken att knyta sig upp mot öronen. De två grisarna blev hysteriska när de såg honom och försökte hoppa ur kätten. Dan hakade ner ett rep från väggen, gjorde en löpsnara och försökte lirka den runt halsen den närmaste grisen. Det var omöjligt. Det gick inte. Grisarna högg efter händerna, sedan började de bita varandra. Svultna bett i öron och halsar. Han tog sleven till kraftfodret, slängde ett par skopor i hon. Den plötsliga tystnaden fick det att susa i öronen, och han blev paralyserad. Fick tvinga sig att öppna dörren till kätten och lirka repet runt halsen den största grisen. Den kastade sig bakåt och höll att slita undan benen honom, men han lyckades tvinga ner huvudet den. Tog spjärn mot kätten och använde alla sina krafter tills han tum för tum fick djuret med sig. Grisen sparkade tvärs igenom plankan längst ner dörren, men motståndet i repet blev svagare, och när Dan drog ut den ur kätten bågnade ögonen som två vattniga plommon. Ute i snön gjorde den ett sista försök att slita sig lös, men bakbenen gled åt var sitt håll. Dan band fast repet i dragkroken Jakobs vita hiace och drog till sig bössan. Grisen hade tagit sig upp alla fyra igen, och försökte slita loss huvudet. I det nysilade decemberljuset kunde han svära att bilen rörde sig aldrig så lite bakåt. Snön föll, och han rättade pipan mot pannan djuret. Undrade om Jakob hade haft något namn den, räknade till tre och tryckte av. Grisen knäckte ner knä utan ett ljud, och blev stående så. Blev stående så tills Dan undrade om skottet inte hade tagit riktigt, sedan välte den ner sidan och över rygg. Benen började rycka som om grisen trodde att den kunde springa sin väg med himlen som golv. Dan tryckte in knät sidan av halsen, hittade kniven i rockfickan, körde in bladet mitt i strupen, och snön föll. Blodet som nykokt vinbärsgelé där det ångade hett mot marken. När han var pojke måste han vara med och röra i bunken som blodet tappades i. Röra, röra, röra. Han hatade det. Den söta lukten av blod och ångan från den varma vätskan fick honom att känna sig mindre värd. Ingen av hans vänner var tvungna att äta mat av blod, och deras föräldrar köpte för det mesta sitt fläsk samvirkelaget. Röra, röra, röra, medan lillbrorsan stod en bit bort med sina stora nävar nerstuckna i byxfickorna.

 

Grisen blev slapp under honom, och snön föll. Snön föll, la sig i håret och som en tunn trasa över det svettiga ansiktet. Dan Kaspersen önskade att han kunnat stå kvar så. Lugnt och stilla. Tills han försvann, var borta. Blev en liten hög gårdsplanen, mitt i den bygd han hade lämnat för gott så många gånger. Ljudet från den andra grisen rev loss hans stövlar från marken. Fan också. Han hade glömt att göra i ordning vatten. Dan sprang in, ner i källaren och letade fram den stora kastrullen. Fyllde den med det hetaste vattnet i kranen och bar ut kastrullen till den lilla vedspisen Jakob hade ställt ivid ladubron. Dan hittade lite ved i boden och släppte ner klabbarna i spisen. Lirkade fram bensindunken som hade stått bredvid motorsågen och tömde innehållet över veden. Snart började det smälla som i en popcorngryta, och den strama lukten, den goda lukten av rök, drog ut över gårdsplanen. Dan baxade upp grisen slaktarkroken, och när skållvattnet kokade blev han bara rörelse. Skrapa, skrapa, skrapa. Fram och tillbaka. Mer vatten. Rakning med slö hyvel. Haha. Huden blev babymjuk, pappersvit och veckade sig över revbenen som rynkorna i en silkesblus. Han tänkte sin mor. Söndagskläderna, pingstvänshatten som liknade en kokoskaka, tungotal och kollekt för missionen bakom järnridån. Halleluja. Dan gjorde ett snitt genom senorna och skinnet vardera bakben, trädde slaktarträt genom huden, vinschade upp grisen under ladubron, och snön föll. Stack in kniven i magen rakt nedanför analöppningen och sprättade upp buken. Späcket bredde ut sig som skumgummi. Den intensiva ångan ur magsäcken: gammalt blomvatten och potatis som låg i källaren över vintern, gummi och ättika, lockande och motbjudande samma gång. Magsäcken och tarmarna i slaktbaljan påminde om en bild av jorden sedd från månen. Hav, älvar, landtungor, öar och bergskedjor, och snön föll. Snön föll så tätt att han inte märkte att någon stod bakom honom förrän han välte ut magsäcken ur den andra grisen. Det fanns bara en i Skogli som kunde stå det sättet, utstuderat avspänt som ett kattdjur, men aldrig längre bort än ett språng från nackskinnet en. Markus Grude var inte elegant när han gick. Ett liv med mycket sittande och körande hade gjort att han gick som en gås med fötterna utåt.

 

– Länsman, sa Dan, sköt ifrån sig baljan med inälvor med foten, fiskade upp en camel ur rockfickan och rev av filtret.

 

– Daniel, sa Markus Grude, drog handen över ansiktet och försökte skaka snön ur håret.

 

Dan krökte handen runt lågan, använde två stickor innan han fick eld.

 

– Jag fick ett samtal från nåcken som höll att krocka med dej för en stund sen, sa Markus Grude.

 

Dan sa ingenting, försökte njuta av dagens första cigarett.

 

– Det är första gången jag ser nån slakte i rock och kostym, fortsatte Grude.

 

Dan tittade ner, byxorna var fulla av fläckar, rockärmarna kladdiga. Den senaste timmen hade han bara varit händer, arbete, hade inte tänkt, inte känt. Nu var han återigen tillbaka i Skogli, i sin brors gummistövlar, med sin brors grisar, det gårdstun hans bror aldrig mer skulle över. För första gången sedan det där telefonsamtalet väckte honom kände han sig riktigt vaken, riktigt närvarande, hjärta och fötter samma ställe.

 

– Det är inte mina kläder, sa han.
– Jag såg att du for innan begravninga vart över.
Dan ryckte axlarna.
– Jag tycker du borde fått bror din i jorda.
Dan drog ett djupt bloss och knäppte iväg cigaretten till 
slaktbaljan. En meteorit som störtade mot jorden. Brann upp. Slocknade. Försökte harkla bort klumpen i halsen. Kom att han knappt använt rösten i dag.

 

– Det hade inte gjort Jakob mindre död. Hade inte gjort det hela mindre meningslöst. En sista hälsning och allt det där är ett djävla skitsnack. Jag har fått nog av frusen jord och nygrävda hål.

 

– Hur länge sen är det mor och far din dödde nu?
– Tjugo år den nittonde.
Grude nickade, sparkade skospetsarna mot varandra som om 
han frös om fötterna.

 

– Egentligen kom jag för att kondolera, sa han och räckte fram handen.

 

Handslaget var lika fast som alltid, och Dan undrade om Grude fortfarande bröt arm runtom i trakten. Trots att han snart måste vara pensionär var Dan inte säker att det varmånga som skulle kunna länsman.

 

– En bra man är alltid en man som kärleken drabber hårt, sa Grude.

 

– Vad betyder det? sa Dan och drog åt sig handen.

 

– Jakob var alltid känslig, sa länsman och tystnade, som om han hoppades att Dan skulle fullfölja meningen.

 

– Och?
– Tja, det gick nåcken rykter om Jakob och en kvinna.
– Rykten? sa Dan. Menar du att detta beror rykten? Jakob 
berättade aldrig om nån kvinna för mej.

– Det var ett tag han såg närepå lycklig ut, men för några månader sen började han låta sej åt fanders. Men bror din var ju aldrig nån som slapp folk in livet.

 

– Vilken kvinna handlade ryktena om?

 

– Folk pratar mycket häroch jag har ingen aning om om nåt av det är sant eller vad det betyr länger. Men vet du vad jag hade önsket mest av allt, Dan?

 

Dan skakade huvudet.

 

– Att jag inte stod här nu och hade det här samtalet med dej, att jag slapp få se ännu ett Kaspersennamn hugget i marmor.

 

Dan började klappa sig fickorna. Suget efter mer nikotin hade gjort honom yr. Suget efter något starkare, suget efter att bedövas, suget efter att långsamt sjunka ut ur den här dagen och stå bredvid sig själv. Plötsligt kunde han se sig själv och länsman, skallarna fulla av ängladun, kragarna uppvikta mot vinden. Två män som borde ha pratat om vinterved, isfiske och om att snön la sig tidigt i år. Två män som pratade om Jakob – död.

 

– Jag muckade för åtta dagar sen, lite i förtid, sa Dan, hittade paketet och tände en ny camel. Ville komma fötter igen innan jag ringde, ville inte åka hem och bara buklanda.

 

– Jag tror inte Jakob hade sett det så.
– Nej, sa Dan. Inte Jakob.
– Visste han när du skulle släppes?
– Nej, jag tänkte att det skulle bli en överraskning att jag kom 
ut i förtid.

– Vad har du tänkt göre nu?
– Stycka fläsk.
– Jahapp, jag förstår, hej och hå, sa länsman och vände sig 
om.

– Hey, vänta lite. Dan försökte svälja en öppning i halsen. Vem var det som hittade honom?

– Brevbärarn. Det hade snöat natta, men när han svängde opp gårdsplan morran såg han att ljuset hiacen stod . Fönstrena hade immat igen, och han trodde ju ingen satt i bilen. När han drog opp dörra hade nog bror din vart borte i flere timmar. Vi tror han gick ut mitt i natta.

 

Dan bara nickade. Såg de väldiga nyporna runt knallpulver-pistolen, sheriffstjärna bröstet, den svarta filthatten huvudet. Födelsedagskalas, gelé, Jolly Cola och varmkorv. Pang, pang, du är död, räkna till hundra. Mina damer och herrar, det finns ingen anledning till panik, bröderna Kaspersen har just lämnat byggnaden.

 

– Bara en sak till, sa Dan. Hittade ni verkligen inget brev – ingenting?

 

Markus Grude såg plötsligt ut som en man som behövde en vägg att stödja sig mot.

 

– Nej, sa han. Ingenting.

 

Åter detta sug efter att sväva, efter att ha något att låta sig falla emot. Dan satte sig längst ut slaktbänken, höll att tippa ner i snön och var tvungen att flytta sig längre in. Kände att händerna var våta och domnade.

 

– Det här är en enkel liten bygd – ellerdet har vuri en enkel liten bygd. Och är det nån jag hade velat slippe sätte handbojor så är det dej. Jag skulle säkert ha kunnat se lite mellan fingrera saker och ting ock, det vet du att jag skulle ha gjort, men du nöjde dej inte med att göra en blunder, du blundade hele väga ner i botten.

 

– Det jag fick för smugglingen var helt okej. Det andra var rent påhitt. Men vet du vad jag tänkte mest när jag satt inne?

 

Grude skakade huvudet.

 

– Att jag fick nästan två år, när han som körde ihjäl mina föräldrar inte fick nånting.

 

– Föraren var inblandad i en olycke, det var inte du, sa Grude med trött röst.

 

– Ja, okej, spänn av. Jag är färdig med allt det där nu och har bara kommit hem för att dra min väg.

– Säkert?
– Säkert, sa Dan.
– Jahapp, vi ses, sa länsman och började , men stannade vid 
svinstian.

– Jag slog av tändninga amazon, men du behöver hjälp opp ur diket. Kom igen så drar jag opp dej väga.

 

– Tack, sa Dan.

 

När länsman hade dragit upp amazonen började det skymma, och Dan skyndade sig att dra brynet några gånger över slaktknivarna. Som med det mesta hans bror ägde verkade de nästan inte använda, och knivstålet var blankt som en nyslagen krona. Dan försökte verkligen. Försökte få till de fina snitten. Låta kniven smyga in under skinnet, längs senorna, över höftkammar och revbenmen detta var något annat än att döda, än attut magsäcken och grovstycka. Dan saknade vana. Det var Jakob som hade styckat grisarna de senaste tio åren. Det var han som hade haft handlaget och med några enkla rörelser kunde snitta ut stek och kotletter. Kniven låg inte rätt i Dans hand, den kändes trubbig och klumpig som en sten. En grottmänniska som försökte bemästra ett nytt redskap, det var vad han var. Bara styrka och tunga rörelser, ingen teknik eller förståelse för själva arbetet. Kniven slant först en gång, gled över toppen långfingret och pekfingret vänsterhanden. Dan torkade av händerna och kniven rocken, försökte en gång till. Träffade ett ben, och handen började glida nerför skaftet. Han lyckades inte stanna rörelsen förrän kniven gled genom skinnet i tumgreppet högerhanden.

 

– Helvete, han ryckte bakåt och kastade kniven ifrån sigatt den stod och darrade som en pil i laduväggen.

 

– Helvete, djävla skit i helvete. Dan skrek så det började tjuta i öronen. Sparkade omkull slaktbänken med de åtgångna köttstyckena från det första djuret och släppte ner det andra från vinschen. Drog det som för bara några timmar sedan hade varit två levande grisar efter sig mitt ut gårdsplanen, sprang in i ladan och hämtade allt han kunde hitta av diesel, motorolja, bensin och lacknafta – allt han trodde kunde brinna.

 

Ute hade dagen dragit ner rullgardinen, och mörkret vek undan molnen. Högerfoten smällde i en isklump, han tappade balansen och plastflaskorna gled över snön som bowlingkäglor. Han hade glömt hur fort dagen tonade bort här ute, hur mörkt det kunde bli, hur kompakt natten fick allt att verka. När han tagit sig upp igen fick han samma känsla som när han hoppade runt byggena inne i stan och snabbt reste sig upp, och taket liksom kom sjunkande; vikten av hans egen kropp som tryckte ner honom, känslan av att inte kunna sträcka sig helt och hållet. Några sekunder stod han så, fången i ett slags visshet om att allt detta svarta var något som började inuti honom, något som steg upp från Bergaust, från Skogli, men sedan högg stjärnorna hål i mörkret som gula maskrosor och han såg att det hade slutat snöa. Det nyslipade gnistret tände en blek glöd över bergåsarna. Temperaturen skulle sjunka under natten, och luften låg redan annorlunda mot ansiktet. Han tänkte hur han och hans bror hade stått så där efter snöfall och hoppats väderomslag, hoppats väderomslag så att skidföret skulle hålla länge. Jakob och han tillsammans skidor. Dan som stakade för att vinna i nerförsbackarna och som oftast stod rätt näsan i första svängen. Hans bror som alltid körde i sitt eget tempo. Dan hade aldrig sett Jakob ramla.

 

Vilken djävla idiot han var, tänk om han hade lyckats snubbla ombord tåget när han hade kommit ut. Tänk om han hade åkt hem och pratat med sin bror.

 

Och nu detta: Jakobs misshandlade grisar, sönderskurna, herregud, han klarade inte ens av att ta hand om köttet. Respektlöst. Det var respektlöst. Han var värdelös. No good. Men det gick inte attmer dåligt samvete än han redan hade. Hans bror – lillebror – lille Goliat, var borta. Skit i de där grisarna, Dan hade i alla fall inte orkat mata dem och veta att de trodde han var Jakob.

 

Han fann det tryckta psalmbladet han hade fått stucket till sig i kyrkan, och knipsade liv i tändaren. Först när lukten av bränt kött fick magen att vända sig och tvinga ner honom knä, hittade han tårar nog till sin bror. Medan de flackande lågorna steg över ladutaket och sträckte sig som två armar mot himlen slet han av sig plagg efter plagg och slängde dem elden tills han stod där i bara kalsongerna. Han blev stående så tills ljudet av avlägsna sirener nådde honom.

 

Något darrade som blått norrsken över bergen mot riksvägen. Det hade säkert hänt en olycka. Det var nästan alltid olyckor riksvägen efter de första snöfallen.

 

Huden såg ut som nyplockat kalkonskinn när han snubblade in i badrummet. Han skruvade duschen och la gasbinda om båda händerna. Tvättade bort blodet från hakan och kinderna, och började studera ansiktet noga för första gången sedan han kom ut. Skägget slutade i pilspetsar rakt nedanför öronen. Till och med i fängelset, där utseendet inte betydde någonting, hade han använt rakhyveln varje dag och inte låtit sig förfalla. Hade aldrig börjat i träningsbyxor. Dan synade sitt ansikte efter likheter med sin bror, något bara bröder kunde ha gemensamt, men där Jakob hade vuxit upp till att bli en stor version av modern hade han själv fått de flesta dragen från faderns sida av familjen. Jakob ärvde de ljusa lockarna, Dan bar det tattarsvarta håret slickat mot huvudet. De hade alltid sett ut som om de trivdes bäst i var sin ände av dygnet.

 

Han drog sig ett par rena jeans och en tjock tröja. Kollade termometern genom isrosorna fönstret i ytterdörren, och kom sig med att titta efter sin brors bakhuvud vid bordet framför köksfönstret. Undrade hur köket skulle se ut i en annan färg, något modernt gult kanske, ny bänk i stället för den gamla saltskrubbade och broderns blekta svartvita fotografier utbytta mot konstaffischer och tavlor med ordentliga ramar. Försökte drömma fram en barnfamilj i det där köket, kanske någon från Oslo som kom till Skogli med en romantisk inställning till livet landet. Någon som aldrig hade känt hans bror. Någon som inte kunde föreställa sig hur det brukade vara här förr, med symaskinen och söndagsbibeln, mannagryn och undertråd, atlas och skolböcker, Store Slavesjø och Yukon. Dan undrade hur långeller kort – tid det tog innan en människa började glömmas bort av alla utom de närmaste, den närmaste?

Login for at se mere

Billeder

snø vil falle.jpg

Opgaver

  • 1Ind i teksten
    • Undersøg Levi Henriksens baggrund og forfatterskab.
    • Find en anmeldelse og læs om modtagelsen af romanen.
      Sammenlign jeres anmeldelser i klassen.

    Romanen indledes med et citat fra Peter Pan.

    • Hvilke symbolske betydninger har citatet? – og hvilke læserforventninger skaber det?
  • 2Ned i teksten

    Barndommens land

    • Indsæt handlingen på en tidslinje fra barndom til nutid.
    • Hvilke konflikter ligger der gemt i fortiden? - og hvad er der sket?
    • På hvilken måde bliver fortiden nærværende i nutiden
    • Hvordan reagerer personerne på konflikterne i nutiden?
    • Hvilken begivenhed er knyttet til nutidshandlingen?
    • Hvad symboliserer sneen?
  • 3Ud af teksten
    • Sammenlign med barndomserindringen i Kapgang. Hvordan forholder fortællerne sig forskelligt til barndomsmotivet?
  • 4Kreative øvelser
    • Skriv en kort tekst om betydningen af billedet i titlen. Hvilke forventninger til indholdet i romanen giver titlen?