Tekst
Video
Spil og leg
Konkurrence
Lydindspilning
Opgave
Lærervejledning

Glemt password?

Læringsmål

{{learningObjectiv.description}}

Opgaven er nu afleveret

{{assignment.Index}} {{assignment.Type}}

Kommentar

Opgaver

{{assignment.Comment}}

Underdog

(UTDRAG)

Nä, tji jag, säger Rolle.

Ni får femti spänn var.

För vad?

Hjälpa mej lite grann. Det är inget farligt.

Vi vill inte, säger jag.

Tänk vad ni kan köpa för pengarna.

Vi ser varann.

Femti spänn, säger han.

Vi vill inte bara! Varför inte? Det går snabbt.

Han sätter upp en fot ena pedalen.

Hänger en med får han alla pengarna. Hundrafemti spänn. Va, vad säjer du om det?

Janis tittar bort, borrar ner hälen i sanden.

Hundrafemti spänn, du.

Stick, säger jag, annars hämtar jag min farsa!

Porsfyr, så heter han, tittar besviket oss, har nånting tungan, men lyfter också den andra foten från gruset och trampar lika makligt vidare som han kom. Vi vet vem han är, även om vi inte sett honom tidigare, han har försökt med Jerry William och Bogdan också, och vi vet var han bor, tredje våningen i 19 c andra sidan affärerna, vi har varit där och kollat namntavlan i entrén, och vi har hört alla historier som Thomas och Danne dragit om honom och vad de som följer med tvingas göra för pengarna. När han hunnit femtio, hundra meter bort rusar Janis upp i ett av trätornen och tömmer lungorna luft:

Jävla bängaloo bögjävel!

Porsfyr vänder sig inte om, han bryr sig inte ett dugg om vad som skriks i ryggen honom, han cyklar vidare grusstigen mot stadion, och vi springer tillbaka till tryggheten gården, sparkar stenar i vår väg och papperskorgen utanför Rolles trapp, där vi står sen och snackar om vad han sa, och vad han ville, Porsfyr, gång efter gång för att göra det hanterligt, linda in skräcken så att den kan hållas i schack, tills våra morsor signalerar att middan är klar.

Hur var det Reveny i dag, Monika? säger morsan när vi ätit.

Sådär.

Men chefen gillar dej?

Han var ledig i dag.

Jo, men annars.

Sådär. Tror jag.

Du , Johan, säger morsan som gärna vill att vi ska sitta kvar vid bordet efter middan och prata med varann, och jag funderar vad jag ska säga, vi kan inte båda sitta och sådära oss, vad jag kan säga och vad jag inte bör säga. Morsan lutar sig fram över bordet, häver sig mot skivan för att avlasta ryggen, värken är som värst efter ledigheten, innan kroppen hunnit ställa om sig från vilan och smärtan blivit en del av vardagen igen.

Hur är det? säger Monika bekymrat.

Det är bra.

Det ser inteut.

Det är inte så farligt.

Borde du inte till en läkare?

Jag kan vara hemma tre dar utan, säger morsan, för Strumpan krävs det sjukintyg redan efter tre dar, ledningen vill inte ha sömmerskor som håller sig hemma av ren lättja, men morsan kommer inte att stanna hemma, hon kommer att stå upp i morron bitti precis som alla andra mornar.

Ska vi sätta oss i soffan i stället? Disken kan stå. Nyheterna börjar snart.

Morsan reser sig med handflatorna mot bordsskivan, blir stående så med slutna ögon, drar in luft, rätar ryggen, skjuter bak axlarna och andas ut, det blir ett stön. Hon går in i vardagsrummet och sträcker ut sig soffan – fötterna i golvet. Genom väggen hörs gnissel. Det är Bogdan som tar fiollektioner hos herr Havlicek. Morsan upprepar:

Hur har du haft det i dag, Johan?

Bra.

Sätt dej här och berätta.

Hon makar sigatt det blir plats bredvid henne. Hon kniper med ansiktet när det hugger till mellan skulderbladen.

Inte nu. Jag ska hjälpa Monkan.

Men snälla Johan, kan du inte säga Monika.

Ska jag sätta teven?

Nä, jag väntar lite.

Ska vi ringa och be dom sluta öva?

Hon vinkar avvärjande med handen.

Tillsammans tar Monika och jag hand om disken. Monika diskar, jag torkar, och jag smiter inte undan, jag står kvar med handduken i näven tills allt är klart och syrran har torkat av diskbänken och vridit ur trasan och hängt den över kranen så som morsan brukar göra.

Och kvällen, när Monika krånglat av sig kläderna och fått sig nattlinnet i mörkret, krupit ner i sin säng och tänt sänglampan och slagit upp en bok av Karin Boye, när låsklicket hörts och jag vänt mig in mot väggen och kan somna, finns en rest av nyfikenhet kvar, nej ärligt: en oro, nåt som kryper i mig.

Monkan?

Mm.

Vet du vem Porsfyr är?

Är han lärare eller?

Det tror jag inte.

Vem är han ?

Nä, glöm det.

* * *

Han och morsan utväxlar blickar.

Kanske till en egen lägenhet först. Så att vi kan umgås oftare. Vad tycker du , Monika?

Du är snartstor att du kommer att vilja ha nåt eget, säger morsan.

Monika har kvar blicken ute i Hanöbukten, långt ute vid horisonten som om hon söker en skylt där hon kan läsa ett svar. Men inte står där nåt skrivet, så hon får själv komma nåt.

Jag hade ju tänkt ut gymnasiet först.

 Ska vi flytta? frågar jag. Inte till Lindeborg, va?

Med ett leende förseglar morsan ett löfte om att vi inte ska flytta nånstans alls, och Folke skyndar sig:

Vi menar inte nu. Vi talar om lång sikt. Till hösten kanske. Men varför ska jag bo i Halmstad när jag helst vill vara med er när jag inte är ute och jobbar?

Deras tankegångar tar inte som de avsett, det märker morsan. Hon kränger locket av hammarplasten:

Här är två bitar våffla kvar, vill ni ha varsin? Monika?

Men Monika vill inte ha. Hon drar av sig gympadojorna och strumporna. Och morsan:

Vad ska du?

Är det förbjudet att röra sej?

Monika ställer sig upp med skor och strumpor i handen, hon går en bit nerför backen, sen vänder hon och försvinner över kullarna medan jag lägger mig nersen morsan tjatat in en extra filt under ryggen mig – och stirrar upp flygplanens jetstreck som långsamt luddas upp mot den kala himlen och hur skulle det vara att ha sin far hemma, för jämnan, är det bra eller dåligt eller gör det varken till eller från, är det en för mycket när man är van vid att vara tre och klarar sig bra med det, att kunna tala med morsan om nästan allt men inte med sin far därför att när han kommer är det som att ha en främmande hos sig, en gäst, lägenheten krymper, och vad har han och morsan sagt, vad har de överlagt om som jag och Monika inte vet, i vart fall inte än, och kanske kommer vi inte att få reda det förrän vi ställs inför fullbordat faktum, att plötsligt vara fyra, en familjsom en svensk familj förväntas se ut, och hur är det för Rolle och Lasse och Cissi och de andra som aldrig haft nåt annat, skulle de velat ha det annorlunda, och vad ska de säga nu?

Morsan packar samman grejorna, häller ut det sista av kaffet i backen, rister termosen, och hon ropar Monika.

Men ingen Monika lunkar fram över kullarna. Morsan ropar igen, två gånger, tre, fyra, och Folke skriker Mooo-niiii-kaaa!!! med händerna som en megafon så att klackringen glimmar ikapp med guldplomberna. Monika förblir försvunnen. Morsan och Folke utbyter blickar igen, hastigare nu, det står en anklagelse skriven med versaler i morsans ansikte, en förebråelse som Folke läser, tolkar, och han slår ut med händerna med ett a’men va fan! vi var överens! och morsan tar upp en filt och ryster den, viker samman, släpper den mot marken, tar några steg åt inget håll alls, ropar igen.

Men vart har hon tagit vägen?

Sonen skickas att spana från högsta kullen.

Ser du henne?

Ja.

Och morsan och Folke lubbar upp till sonen som pekar sin syster där hon har slagit sig ner långt borta i en grässlänt med armarna om knäna och pannan mot underarmarna så att det skiner om den bleka nacken – och så hade jag också velat sticka iväg nånstans just nu och få vara för mig själv, med händerna djupt nerkörda i fickorna för att grabba tag i tankarna som flödar över inom mig, men jag är lillebror och får hålla mig kvar vid morsan, morsan som frågar Folke:

Ska jag?

Och får en nick till svar.

Morsan tar sig ner från kullen med bekymrade steg, tar riktning dottern som reser sig när hon upptäcker att morsan är i antå- gande och går sakta, mycket sakta med stel rygg och hängande huvud, dojorna kvar i handen, och morsan hinner ifatt och sluter upp vid hennes sida och hon säger nåt till Monika och lägger en arm om hennes axlar som hon med ett oväntat ryck befriar sig från, men de fortsätter bredvid varann över ängen, ännu långsammare.

Hon måste känna sej ensam nu, säger Folke. Det är synd om henne.

För en kort stund lägger han en hand mitt huvud.

Det låter kanske konstigt för er att jag ska flytta ner, men det kommer att bli bra. För Monika också. Tror du inte det?

Jo.

Och vi två får mer tid tillsammans, det är viktigt. Jag menar för oss båda.

Nere ängen har Monika och morsan vikt avatt de har ryggen mot oss. Folke trycker upp glasögonen.

Du är ju snart gammal att köra moped. Jag ska lära dej. Du vill väl ha en moped?

En Dakota?

Så heter dom kanske. Jag fick aldrig nåt sånt när jag var i din ålder. Men du ska ha en.

Dom är dyra.

Säjer du det? Han skrattar till, som om han myser. Det får vi lösa nåt sätt.

Jag önskar att jag hade lika lätt som Jerry William att smila upp mig, som en bekräftelse det vi har gemensamt, Folke och jag, mopeddrömmar, att flyga fram med håret fladdrande i fartvindarna, stegra bakhjulet och ligga och trecka cykelbanorna runt skolan, för han är rätt bra när allt kommer omkring, Folke, min far, jo jag tycker om honom, men det vill sig inte, smilet, inte där vi står uppe kullen och ser hur morsan och Monika har vänt nytt, mot vårt håll, Monika som glider fram genom gräset utan att lyfta fötterna, det är hon som pratar nu, fortfarande med blicken nere i vegetationen, morsan som lägger upp armen om henne igen och den här gången får den ligga kvar, Monika kommer intill henne och morsan rör vid hennes kinder och när de kommer närmare oss håller Monika en hand om morsans midja och de skrattar sådär dämpat återhållet som man kan göra om man tycker sig ha gjort eller 148 Underdog korrig 020205 02-04-17 11.37 Sida 148 sagt nåt fånigt, och kanske har Monika gråtögon, kanske inte, kanske är det solen, kanske är det vinden, kanske är det nåt de garvat åt, det är svårt att se när de fortsätter förbi nedanför oss utan att ta nån notis om Folkes hur är det? mår hon bra? och bort till bilen där Monika stöder sig mot morsan medan hon trär sig strumporna och sätter fötterna i skorna. Hon stoppar två Juicy Fruit i munnen innan hon stiger in i den kvava, heta Volvon.

* * *

Man kan tycka hur illa som helst om psalmer och högtidstal och avsked med falska farväl, men när man väl sitter vattenkammad och uppklädd i Pildammarnas amfiteater och lyssnar till valserna om det gångna läsårets insatser är det inte utan att man blir en aning rörd. Bogdan spelar Den blomstertid nu kommer så vackert att Havlicek skulle ha fällt en tår av lycka. Vi sneglar varann med ett flin, med ännu ett oöverskådligt sommarlov framför oss och andra sidan det kommer allt att vara nytt och annorlunda.

Vi samlas i salen efteråt, tryckt stämning och i rad utmed väggen våra föräldrar, minus morsan som inte kunnat ta ledigt, Jerry Williams farsa med spegelglasen inomhus står och vippar med sin slitna toffla ena foten. Och det vete fasen om inte Palin också blir en smula glansögd, när han drar med hur mycket han kommer att sakna oss, hur fina vi varit… fyrtio års dängande med nyckelknippan i katedern är avklarade, detta är hans avskedsföreställning och han kippar plötsligt efter de rätta orden för att stilla det känsloflöde som väller upp inom honom.

Tompan får hoppa in och säga nåt, innan Palin är redo att ta över igen, han pågår smörigt värre, och sen, när det skiftats ställning längs med väggarna, ont om syre är det i salen, det har försvunnit ner i näsdukarna, och Jerry Williams farsa rättat till solbrillorna, tappat tofflan i golvet, delar Palin ut betygen i bruna kuvert efter samma ordning som han för tre år sen ropade upp oss. Jag går fram och tar emot och vill nästan ge honom en kram, nä inte vill jag krama honom, jag vill ha ut honom ur systemet, han får nöja sig med ett handslag.

Det blev aldrig nåt av bärnstensplockningen, säger han och håller kvar min hand. Vi får ta det nån annan gång.

Sure Edward.

Orreforsvasen som vi skramlat ihop till överlämnas av Åsa och Laila, och de kramar honom, så att han måste ta time out igen, harkla sig och vända sig om och snyta sig innan han får oss att stämma upp i en sista gemensam sång. Och faller vi också igenom och måste fram och krama honom väg ut ur klassrummet.

Där utanför sliter vi upp kuverten och jämför våra betyg, och det ska erkännas att det inte är nån i det här gänget som skräller. Mitt är förvisso bättre än jag hoppats , men galaxer ifrån vad Monika hade. Lasses rad påminner om en tipskupong. Och Roger vägrar att öppna och visa sitt.

 Sommarlov, 25 grader och kläder som skaver, inte kan vi skiljas såhär. Det blir ett ryck upp till Solidar där vi köper Päronsplitt med samlarbilder, med dubblett i samtligas utom Mickes, han får en bild en apa i Japan. Med tungorna gröna av glass rycker vi kuvertet ur händerna Roger mest för att se vad han ska göra, och rätt som det är har vi rivit sönder det. Han gör ingenting. Jo, han kastar sin glass, och han vänder om, traskar hemåt med kutig rygg, och vi drabbas av kollektivt dåligt samvete, vi vet ju alltför väl vad som väntar honom där hemma, det är ingen munter sommar han har framför sig, Roger, så Rolle ropar:

Du kan riva sönder mitt!

Men Roger stannar inte, han vankar hem till farsan och förnedringen.

Rolle håller fram pappersbitarna:

Vem vill ha det? Tar du det, Lasse?

Jag? Varför ska jag?

Det var du som började.

Det var lika mycket du och Johan.

Jag rörde det nästan inte, försvarar jag mig. Ge det till Janis.

Är du flängd?

Nej, ingen vill ha Rogers betyg med sig hem, så Rolle kastar det i en papperskorg. Men Micke plockar upp det och stoppar det i sitt kuvert. Nu finns det inte mycket kvar att göra.

Login for at se mere

Forfatter: Torbjörn Flygt

Udgivet: 2001

Udgiver: Norstedts Förlag (SE)

Pædagogisk konsulent: Michael Friis Møller

Billeder

underdog.jpg

Opgaver

  • 1Ind i teksten
    • Undersøg socialrealismen som genre:
      Hvilke samfundsproblemer er karakteristiske? – og hvordan skildres problemerne?
    • Forklar underdog-temaet. Hvor kommer begrebet fra? - og hvilken betydning har det i romanen?
  • 2Ned i teksten
    • Giv eksempler på underdog-tematikken?
    • Hvordan fremstiller fortællepositionen de sociale problemstillinger?
    • Find eksempler på subjektivitet  i sprog og synsvinkler
    • I en anmeldelse i Politiken kaldte Jes Stein Petersen romanens stil for ’volvorealisme’ – hvilke betydninger kan knyttes denne betegnelse?

    læs anmeldelsen: http://politiken.dk/kultur/boger/skonlitteratur_boger/art5675817/Volvorealisme

    • Hvilket indtryk af Sverige får man?
    • Diskutér problemstillingen i grupper og inddrag eksempler fra den offentlige debat.
  • 3Ud af teksten

    Skriveøvelser:

    • Skriv en beretning om en situation (fx første skoledag, en sportskamp, en fest), hvor fortællersynsvinkling er placeret hos en ’underdog’.
    • Gå sammen to-og-to og find eksempler på vinkling og subjektivitet i hinandens tekster.
    • Diskutér på hvilken måde den svage part forholder sig til sine omgivelser, og om læseren får sympati med personen.