Teksti
Video
Pelit ja leikit
Kilpailu
Äänitallenne
Tehtävä
Tietokirjallisuus
Opettajan ohje

Unohtunut salasana?

 

Oppimistavoite

{{learningObjectiv.description}}

Tehtävä on nyt palautettu

{{assignment.Index}} {{assignment.Type}}

Kommentti

Tehtävät

{{assignment.Comment}}

Trasluvan

Lurvehette 3-001.jpg
Äänentoisto

Det var en gång en kung och en drottning som inte hade några barn, och det var drottningen så ledsen över att hon nästan aldrig hade en glad timme. Jämnt och ständigt klagade hon över att det var så ödsligt och stilla i kungsgården; «hade vi bara barn, så blev här nog liv», sa hon. Vart hon än reste i hela sitt rike, så fanns det en välsignad massa barn, till och med i den fattigaste stuga; och vart hon kom så hörde hon att kärringarna i huset skällde ungarna, och sa att nu hade de gjort det och det fel igen; detta tyckte drottningen var roligt, och det hade hon också lust att prova.


Till sist tog kungen och drottnignen till sig ett främmande litet flickebarn; henne ville de ha hos sig i kungsgården och uppfostra, och henne ville de skälla som om hon var deras eget barn.


En dag sprang den lilla flickan de tagit till sig ner i gården framför slottet och lekte med ett guldäpple. Så kom där en tiggarkvinna förbi; hon hade också en liten flicka med sig, och det tog inte lång tidvar tiggarflickan och den lilla flickan goda vänner och började leka tillsammans och rulla guldäpplet mellan sig. Detta såg drottningen som satt uppe i fönstret slottet; och knackade rutan så att fosterdottern skulle komma upp. Hon gjorde det, men tiggarflickan följde med, och när de kom in i salen till drottningen höll de varandra i handen.


Drottningen skällde den lilla flickan, «det passar inte för dig att springa och leka med en smutsig tigggarunge», sa hon, och ville jaga ut tiggarflickan igen.


«Om drottnignen visste vad min mor kan, så skulle hon inte kasta ut mig», sa den lilla flickan, och när drottningen frågade ut henne närmre, berättade hon att hennes mor kunde göraatt drottningen blev med barn. Det kunde drottnignen inte tro, men flickan framhärdade och sa att varje ord var sant, och att drottningen bara skulle be hennes mor om råd.


Så lät drottningen den lilla flickan ner efter henne.
«Vet du vad din dotter säger», frågade hon kvinnan, när hon kom innanför dörren.
Nej, det visste tiggarkvinnan inte.
«Hon säger att du kan hjälpa mig att bli med barn om du vill», sa drottnignen.
«Drottningen borde inte lyssna vad en fattigunge hittar », sa kvinnan och smet ut igen.


Drottningen blev arg och skulle till att köra ut den lilla flickan igen, men hon framhärdade i, att det var sant varje ord hon hade sagt.


«Drottnignen ska bara dricka mor min onykter, så vet hon nog råd», sa flickungen.
Det ville drottnignen prova; tiggarkvinnan blev hämtad upp en gång till och blev trakterad med både vin och mjöd, så mycket hon ville ha, och dröjde det inte länge förrän tungan började lossna.


Så ställde drottnignen sin fråga igen.


«Ett råd kan jag ge», sa tiggarkvinnan. «Drottningen ska låta bära in två kar med vatten en kväll när hon ska lägga sig. I dem ska hon tvätta sig och sedan hälla ut dem under sägnen. När hon ser under den morgonen kommer det att ha vuxit upp två blommor, en vacker och en ful. Den vackra ska hon äta, den fula ska hon låta stå. Men glöm inte det sista!, sa tiggarkvinnan.


Ja, drottningen gjorde som kvinnan hade rått henne; hon lät bära upp vatten i två kar, tvättade sig i vattnet och hällde det in under sängen, och när hon såg efter morgonen växte där två blommor, den ena var ful och hemsk och hade svarta blad, men den andra vår så ljus och vacker att hon aldrig hade sett maken, och den åt hon strax. Men den vackra blomman smakade så gott att hon inte kunde bärga sig: hon åt upp den andra också. «Det kan väl varken göra från eller till», tänkte hon.


Efter en tid hamnade drottnigne i barnsäng. Först födde hon ett flickebarn som hade en slev i handen och red en getabock; ful och hemsk var hon och med det samma hon kom till världen ropade hon «Mor!»


«Är jag din mor, så Gud tröste och hjälpe mig!», sa drottningen.


«Sörj inte för det, det kommer snart en som är vackrare», sa hon som red bocken.
Strax födde drottnignen ytterligare ett flickebarn; som var så vackert och vänt att aldrig hade någon sett ett så vackert barn; och henne kan man nog förstå att drottnignen tyckte mycket om.


Den äldsta kallade de Trasluvan, för att hon var hemsk och ovårdad och hade en luva som hängde i trasor om huvudet, henne ville drottningen helst inte se, och tjänsteflickorna försökte stänga in henne i ett annat rum; men till ingen nytta, där den yngsta var, där ville hon också vara, och aldrig kunde de skilja systrarna från varandra.


När de bägge var halvvuxna, var den en julafton det blev ett sådant förfärligt liv svalgången utanför drottnignens rum. Trasluvan frågade vade det var som larmade och bullrade ute svalgången. «Åh, det är inte värt att fråga om det», svarade drottningen, men Trasluvan gav sig inte, hon ville verkligen veta, och så berättade drottningen att det var häxorna som firade jul där ute. Trasluvann sa att hon ville ut och jaga dem, och även om de bad henne låta bli så hjälpte det inte, hon ville ut och hon skulle ut och jaga häxor; men hon bad att drottningen skulle hålla alla dörrarna stängda, så att inte en endaste kom så mycket som glänt ens, sa hon.


Så satte hon igång med att jaga och sopa häxor med sin slev, och blev ett tumult ute svalegången, så att du aldrig har hört maken; det knakade och brakade som att hela huset skulle falla samman. Men hur det nu var så kom i alla fall den ena dörren lite glänt och så ville systern kika ut och se hur det gick för Trasluvan, och stack huvudet ut genom dörrspringan. Svisch, så kom det en häxa, tog hennes huvud och satte dit ett kalvhuvud istället, och strax började prinsessan inne golvet och råma. När Trasluvan kom in igen och fick se systern, skällde hon och var arg, för att de inte hade passat bättre henne och frågade om de tyckte det var bra att systern hade blivit till en kalv.


«Men jag får väl rädda henne», sa hon.


Hon krävde ett skepp av kungen, som var väl rustat och seglingsklart; men styrman och mannskap ville hon inte ha, hon skulle segla iväg själv med systern, och det måste de till sist låta henne göra.


Trasluvan seglade bort och styrde rakt mot landet där häxorna bodde, och när hon hade kommit till bryggan sa hon till systern att hon skulle bli skeppet och hålla sig helt stilla där; men själv red Trasluvan bocken upp till häxslottet När hon kom dit var ena salsfönstret öppet, och där såg hon att systerns huvud stod i fönsterkarmen; så red hon i fullt språng in svalgången, nappade till sig huvudet och satte av med det. Häxorna efter och ville ha tillbaka huvudet, och de var om henne så tätt att de svärmade och kryllade; men bocken puffade och stångade med hornen, och själv slog och daskade hon med sleven, ochmåste häxflocken ge sig. Och Trasluvan kom ner skeppet igen, tog kalvhuvudet av systern och satte hennes eget huvud istället, så systern blev till människa igen: och så seglade hon långt långt bort, till ett främmande kungarike.
Kungen i det riktet var änkling och hade bara en enda son.


När han fick se det främmande skeppet sände han bud ner till stranden för attveta var det kom ifrån, och vem det var som ägde det; men när kungens folk kom dit ner såg de inte en levande själ skeppet, utom Trasluvan – hon red om kring däcket, fram och tillbaka bocken, så hårtofsarna stod om huvudet henne.


Folket från kungsgården var förhundrade över synen, och frågade om det inte fanns flera ombord. Åjo, hon hade en syster med sig, sa Trasluvan. Henne ville folk gärna se, men Trasluvan sa nej; «henne får ingen se, utom om kungen själv kommer» sa hon och red omkring bocken så det dundrade i däcket.


När nu tjänarna kom tillbaka till kungsgården och berättade om vad de hade sett och hört nere skeppet, ville kungen strax iväg och se henne som red bocken. När han kom ledde Trasluvan ut systern, och hon varvacker ochvän att kungen blev rent förgapad i henne, där han stod. Han tog dem bägge med sig upp slottet, och systern ville han ha till drottning, men Trasluvan svarade nej, henne kunde han absolut inte få, utom om kungasonen skulle ha Trasluvan. Det kan du förstå att kungasonen inte gärna ville, ett så hemskt troll som Trasluvan nu var; menlänge övertalade kungen och alla i kungsgården honom att han till slut gav med sig och lovade att ta henne till drottning, men han gjorde det inte gärna och dyster var han.


Så blev det ordnat bröllop med både bryggning och bakning, och när allt var färdigt skulle de åka till kyrkan. Men prinsen tyckte det var den tyngsta kyrkväg han hade färdats i hela sitt liv. Först åkte kungen med sin brud, hon varvacker och så huld att alla människor stannade längs med vägen och såg efter henne så länge de kunde se henne; sedan kom prinsen ridande vid sidan av Trasluvan som travade fram bocken med kökssleven i näven, och han såg mer ut som att han var likfärd än att han red i sitt eget bröllopsfölje; så sorgsen såg han ut, och inte ett ord sa han.


«Varför säger du inget?» frågade Trasluvan, när de hade ridit ett stycke.

«Vad ska jag tala om?» svarade prinsen.

«Du kan ju fråga varför jag rider den här hemska bocken», sa Trasluvan.
«Varför rider du den där hemska bocken?» frågade kungasonen.
«Är det en hemsk bock? Det är ju den vackraste häst någon har ridit brud », svarade Trasluvan, och med det samma blev bocken till en häst, och det till den ståtligaste kungasonen någonsin hade sett.


Så red de ett stycke till, men prinsen var lika dyster och kunde intefram ett ord. Så frågade Trasluvan igen, varför han inte sa något, men prinsen vararade att han inte visste vad han skulle säga: så sa Trasluvan: «Du kan ju fråga varför jag rider med den här hemska sleven i näven»
«Varför rider du med den där hemska sleven i näven?», frågade kungasonen.
«Är det en hemsk slev? Det är ju den finaste solfjäder i silver som någon kommer att stå brud med», sa Trasluvan, och med det samma blev sleven en solfjäder i silver, så blank att det sken om den.


Så red de en bit till, men kungasonen var lika dyster och sa inte ett ord. Efter en stund frågade Trasluvan igen varför han inte sa något, och denna gången sa hon att han skulle fråga varför hon hade den fula grå hättan huvudet.


«Varför har du den fula grå hättan huvudet?», frågade kungasonen.
«Är det en ful hätta? Det är ju den blankaste guldkrona sågon brud kommer att bära», svarade Trasluvan, och med det samma var den det.


Nu red de en lång stund igen, och prinsen var dyster och satt där utan mål i mun liksom förr, och så frågade hans brud igen varför han inte sa något, och bad honom fråga varför hon vargrå och hemsk i ansiktet.


«Ja, varför är dugrå och hemsk i ansiktet?», frågade kugnasonen.
«Är jag hemsk? Du tycker att min syster är vacker, men jag är tio gånger vackrare», sa bruden, och när kungasonen såg henne var honvacker att han tyckte att det inte kunde finnas envacker ung kvinna i världen.


Då kan det väl hända att prinsen började le och inte längre red med hängande huvud. Så drack de bröllop både väl och länge, och sedan reste både kungen och prinsen, var med sin brud, till flickornas föräldrar, och där firade de bröllop igen, så det höll att aldrig ta en ände. Skyndar du dig till kungsgården, finns det kanske en droppe kvar av bröllopsölet ännu.

Kirjaudu sisään lukemaan lisää

Kustantaja: Norden i Skolen

Kirjailija: Asbjørnsen & Moe

Julkaistu: 2015

Kuvat

Asbjoernsen_a_Moe_Foto_Wilse_Folkemuseet.jpg

Tehtävät

  • 1Opgaver

    Fælles:

    • Lyt til eventyret på norsk bokmål.
    • Hvad handlede eventyret om? Gengiv med stikord på tavlen.
    • Hvad var let at forstå?
    • Hvilke ord var svære at forstå? - skriv ordene på tavlen.
    • Fordel de svære ord mellem eleverne og brug ordbog til at finde betydningen - skriv dem på tavlen.
    • Lyt til eventyret igen.
    • Hvordan var det at forstå anden gang?

    Grupper:

    • Find ud af, hvem Asbjørnsen og Moe var.
    • Hvorfor er de to personer kendte i Norge i dag?
    • Find ud af, hvilke folkeventyr, de har samlet - kender I nogle?