Den syvende far i huset

Det var en gång en man som var på vandring. Långt om länge kom han fram till en stor och fin gård; det var en herrgård så vacker, att den lika gärna kunde ha varit ett litet slott. ”Här ska det bli skönt att få vila ut”, sa han till sig själv, när han kom innanför grinden. I närheten stod en gammal man med grått hår och skägg och högg ved. ”God kväll far”, sa vandringsmannen. ”Kan jag få sova här i natt?”

"Jag är inte far i huset," sa den gamle mannen, "men gå in i köket och prata med min far.”
Vandringsmannen gick in i köket. Där fann han en man, som var ännu äldre, som låg på knä framför eldstaden och blåste på elden.

”God kväll, far, kan jag få sova här i natt?” frågade vandringsmannen.

”Jag är inte far i huset”, sa den gamle, ”men gå in och prata med min far. Han sitter vid bordet i vardagsrummet.”

Så gick vandringsmannen in i rummet och pratade med mannen som satt vid bordet. Han var mycket äldre än de två andra, och han satt och mumlade, skakade och darrade och läste i en stor bok, nästan som ett litet barn.

”God kväll, far, kan jag få sova här i natt?” frågade mannen.

”Jag är inte far i huset, men prata med min far, han sitter där borta på bänken” sa mannen som satt vid bordet och mumlade, skakade och darrade.

Så gick vandringsmannen till mannen som satt på bänken. Han var på väg att ta sig en pipa tobak, men han var så hopsjunken och skakade så på händerna, att han nästan inte kunde hålla pipan.
”God kväll, far” sa vandringsmannen igen. ”Kan jag få sova här i natt?”

”Jag är inte far i huset” svarade den gamle mannen, ”men prata med min far, som ligger i sängen.”
Vandringsmannen gick fram till sängen och såg att där låg en gammal, gammal man, som det nästan inte fanns något annat levande att se på än ett par stora ögon.

”God kväll, far, kan jag få sova här i natt?” frågade vandringsmannen.

”Jag är inte far i huset, men prata med min far, som ligger där borta i vaggan” sa mannen med de stora ögonen.

Vandringsmannen gick till vaggan. Där låg en jättegammal man, så hopsjunken, att han inte var större än ett spädbarn, man kunde märka att han levde bara på att det kom lite ljud ur halsen på honom ibland.

”God kväll, far, kan jag få sova här i natt?” frågade vandringsmannen.

Det dröjde länge innan han fick svar, och ännu längre innan mannen blev färdig med det. Han sa, som de andra, att han inte var far i huset, ”men prata med min far, han hänger i hornet på väggen”.

Vandringsmannen tittade upp på väggarna, och till sist fick han syn på hornet. Men när han fick syn på mannen som fanns i hornet, såg han inte annat än en vissen pinne, som såg ut som ett människoansikte.

Då blev han så rädd att han skrek högt: ”God kväll, far! Kan jag få sova här i natt?”
Det pep uppe i hornet, som en liten talgoxe, och det var precis att vandringsmannen kunde höra: ”Ja, mitt barn!”

Och nu kom det in ett bord som var dukat med de underbaraste rätter och med öl och brännvin, och när han hade ätit och druckit, kom det en god säng med renskinnsfällar, och vandringsmannen var mycket glad över att långt om länge ha funnit den riktige far i huset.