Teaksta
Video
Spealat ja stoahkan
Gilvu
Jietnabádden
Bargobihttá
Oahpaheaddjebagadus

Oahppanmihttu

{{learningObjectiv.description}}

Bargobihttá lea dál addojuvvon

{{assignment.Index}} {{assignment.Type}}

Kommentárat

Bargobihttát

{{assignment.Comment}}

Miriam och jag och världen

dujeg.jpg
Logat teavstta jitnosit

 Jag stod med benen gränsle över cykeln  Miriams garageuppfart och väntade  att hon skulle bli färdig. Det var en tidig morgon och ganska kallt ute. Små frostflingor hade bitit sig fast  bilens rutor, och jag höll hårt i cykelstyret för det kändes som händerna blev varmare . Miriam babblade  inifrån hallen och jag såg hur hon snörade skorna hårt och drog  sig både mössa och vantar. Hon såg allvarlig utoch jag tror att jag gjorde det medför det var ju väldigt
viktiga saker som vi skulle göra den dagen.

     - Vi går till stationen först, sa Miriam. Alla pendlarna kommer snartoch det är viktigt att vi ger dem något att tänka  redan nu  morgonen. Senare när de ska hem igen vid fem så fångar vi dem igen och  vill de säkert skriva . Jag menar, det kan de ju inte annat än göra. Då skulle de ju vara dumma.

     Hon visade mig listorna som hon gjort. "Rädda pingvinerna!" stod det längst upp  en och "Rädda tigrarna!"  en annan.

     - Det är så jävla sjukt, sa hon. Jag läste att det bara finns lite mer än 3000 tigrar kvar i hela världen. Det är helt galet. Och människorna blir bara fler och fler och äter mer och mer och släpper ut ännu mer koldioxid. Och så kan vi inte ens se till att djuren får fortsätta leva. Egentligen skulle vi  in  kommunhuset och tvinga alla att  ut och demonstrera. Det vore inte mer än rätt.

     Andedräkten ångade från henne när hon pratade och jag såg att munrörelserna blev lite långsammare nu när hon kom ut i kylan. Jag frös redan och kanske ville jag  in och värma mig en stund, men jag såg att Miriam var ivrig att komma iväg och jag 
förstod att jag inte borde hindra oss.

     - Jag måste bara springa in och kissa, sa jag och skyndade mig så mycket jag kunde för att det inte skulle dra ut  tiden. När jag spolade varmt vatten över mina stela händer kunde jag inte låta bli att blunda, och jag stod kvar kanske lite för längemen det var så skönt att känna värmen tina fingrarna.

     När jag kom ut såg jag Miriam stå drömmande och försjunken i fotot 
 Sagar. Sagar var hennes fadderbarn som bodde i Indien. Han var fyra år gammal och söt som en ekorre. På fotot stod han barfota i en lite för stor skjorta framför huset där han och hans 
mamma och morbror bodde. Han hade mörkt hår som nästan föll ner över ögonen och var skitig  knäna och i 
ansiktet. Han stirrade in i kameran med lite halvöppen munoch det var svårt att veta 
om han efter fotoögonblicket bara skulle stå kvar, eller om han skulle hoppa ner  huk,
 fylla händerna med jord och glatt rusa iväg. Ibland skrattade Miriam när hon såg bilden av Sagar, ibland hade hon tårar i ögonen.

     Allra först hade hon haft Sagars mamma som fadderbarn. Hon var bara ett år äldre än Miriam och jag varfast hon såg mycket yngre ut. Hon var benig och undernärd. Uppvuxen  barnhem, för ingen visste var hennes föräldrar fanns. Sagars mamma såg alltid glad utmen så en dag blev hon våldtagen av en 
föreståndare  barnhemmet, så hon tvingades fly och föda sitt barn ute  gatan. Organisationen som hade hand om fadderbarnen tog hand om henne och hjälpte henne att leta rätt  sin morbror. Och nu bodde hon där och Miriam hade fått överta Sagar som sitt fadderbarn -istället.

     - Okej,  drar vi, sa Miriam och stoppade ner fotot i jackfickan. Jag fick anstränga mig för att hänga med i hennes cykeltempo, och precis tjugo i åtta stod vi uppställda när den första busslasten pendlare skyndade fram mot övergångsstället.

     - Vill du vara med och rädda jordens tigrar från utrotning? sa Miriam och sträckte fram sin lista mot en man med grått skägg och brun 
portfölj. Mannen bara skakade  huvudet och fortsatte bort mot trottoaren.

     - Men pingvinerna ? fortsatte Miriam. Vet du inte att jättemånga havsfåglar är i akut fara att bli utrotningshotade.

     Mannen svarade inte utan skyndade bara vidare och försvann. Miriam suckade mot mig och ryckte  axlarna.

     - Idioter är ingen mening att lägga tid .

     Tillsammans gick vi bort till en tant som satt och åt banan vid kiosken.

     - Alltså bananer, viskade Miriam till mig, de åker ända från Dominikanska republiken. Fatta vad mycket koldioxidutsläpp det blir av det. Bara för att vi ska sitta här och tro att det är nån slags rättighet att käka banan 365 dagar om året.

     - Men den kanske är rättvisemärkt och kravmärkt, mumlade jag och tänkte  min banan som jag hade i väskan.

     - Det är ju högsäsong för svenska äpplen, muttrade hon tillbaka. Det vet nog tanten egentligen. Hon är bara för lat för att bry sig.

     Tanten log mot oss när vi kom fram. Hon trodde kanske vi skulle fråga om vägen, och blev antagligen lite förvånad när Miriam istället frågade henne vad hon tyckte man skulle göra för att minska koldioxidutsläppen.

     - Ja, sa hon. Det vet jag inte precis. Men man kan ju se till att inte skräpa ner i naturen och kanske släcka efter sig 
därhemma.

     Jag såg att Miriam blev irriterad. Det var sånt här hon brukade kalla Svenssonsamvete, men hon fortsatte le 
och förklarade för tanten om Antarktis och isarna och översvämningarna och utarmningen 
av jordens resurser. Jag såg att tanten drog sig tillbaka lite och satte väskan i knät.

     - Det är ju roligt att du är så engagerad, svarade hon när Miriam tystnade för att hämta andan. Men borde inte ni vara i skolan vid den här tiden?

     Hon såg lite strängt  oss båda och jag vågade leför min klass hade sovmorgon den här dagen. Men Miriam hon skolkade, och jag visste att hon inte tyckte det var viktigt att  dit 
i förhållande til hur viktigt det var att försöka rädda jorden.

     Det var så många kvällar vi hade suttit uppe  Miriams rum i varsin sittpuff och hon hade berättat allt för mig om vad som höll  att hända med planeten. Visserligen hade jag sett Al Gores film i skolan; och vi hade pratat  geografin och samhällskunskapen om vad som skulle hända när Asien blev översvämmat och en massa människor skulle behöva fly. Men allt som var verkligt viktigt, och som hade fått oss att bli så arga och förtvivlade så vi grät tillsammansdet hade jag lärt mig av Miriam. Hon hade berättat om barn som dött för att de bara hade brist  enkla mediciner, och barn som tvingades arbeta som slavar dag och natt och fick 
binda upp ögonlocken för att hålla sig vakna. Och nu ifrågasatte tanten att vi inte var i skolan!

     - Man får inte slarva bort något så viktigt som skolan, sa tanten och frynte  näsan åt oss.

     - Nej, men man får inte slarva bort jordens resurser heller, sa Miriam och log så käkleden måste ha krampat.

     - Nej, men sånt är politikerna satta att ordna åt oss.

     Tanten reste sig upp och rättade till skrynklorna  sin kappa.

     - Om du tar skolan riktigt  allvar så kanske du blir en duktig politiker en vacker dag.

     Hon slängde sitt bananskal i papperskorgen och nickade lite uppfordrande åt oss när hon gick.

     - Kärring, väste Miriam. Hon har nog aldrig ens hört talas om vad en kompost är.

     Solen hade försiktigt börjat kika fram bakom molnen, men det blåste ganska mycket och jag frös fortfarande.

     - Vi kanske skulle  till skolan i alla fall, sa jag. Vi börjar snart.

     Miriam klappade mig  armen.

     - Gå du, sa hon. Jag måste vara kvar.

     Jag tittade länge in i hennes ögon för att se om hon var besviken  mig, men jag såg att hon förstod. Hon visste att jag skulle skämmas om jag inte gick till skolan, och säkert förstod hon också att jag inte brann så som hon gjorde, även om jag såklart också ville att mina barnbarnsbarn skulle kunna leva här 
 jorden.

     - Det är okej, Anna, sa hon igen. Som för att förtydliga. Jag vet att du vill det här lika mycket som jag.

     Jag nickade. Hon såg  mig, och sen såg hon bort.

     - Jag tänker så konstiga saker  nätterna, sa hon. Ibland kan jag inte ens sova för att jag tänker så mycket.

     - Vadå? frågade jag och kände hur jag ville krama henne, fast det gjorde jag inte.

     - Äh, sa hon och ryckte  axlarna. Det är liksom baradet är liksom bara som ett stort bränt hål. Du vet som skogen ser ut i november innan snön kommer. Det är så jävla dött. Och så mitt i alltihop så hör jag massa röster som skriker att det är mitt fel om det blir så.

     Hon stirrade ner i marken och såg ut lite som Sagar gjorde  fotot.

     - Fast det är det ju inte, viskade jag. Det kan ju aldrig vara ditt fel.

     Hon ryckte  axlarna igen.

     - Nej, jag vet, sa hon. Men det känns så.

     Vi var tysta en stund. Miriam stod med hängade axlar och jag skrapade lite med foten i marken.

     - Har du någon mat med dig? frågade jag. Om du ska stå här hela dagen.

     Hon skakade  huvudet. Jag plockade fram min banan.

     Hon sa inget om att den hade åkt tusentals mil och att den inte var krav- och rättvisemärkt. Hon bara tog emot den och någonstans inom mig kändes det skönt. Jag visste ju att hon hade kunnat köpa annan mat om hon ville, men kanske ville jag visa henne att allt 
ansvar inte låg  henne. Det fanns det som var mitt fel också.

     Vi skildes åt där vid busshållplatsen och jag såg att hon aldrig tittade efter mig när jag gick. Det kanske inte gjorde så mycket egentligen, men jag tänkte ändå  det när jag kom till skolan. De första lektionerna den dagen höll jag mig bara undan och sa inte mycket till någon. Jag ville helst tänka  Miriam. Jag skämdes lite för att jag inte hade samma mod som hon.

     Men när det blev lunchdags och jag kom in i matsalen ville jag ju förstås inte sitta själv längre, så jag gick bort till Nina och Vilma som var mina bästisar när jag var liten.

     - Hej, sa jag och sjönk ner  en stol bredvid Vilma.

     Hon tittade lite trött upp  mig och suckade nästan när hon hälsade tillbaks. Både hon och Nina petade med gaffeln  sina tallrikar.

     - Ät inte det här, sa Vilma till mig. Det är jätteäckligt.

     Jag såg ner  fiskgrytan som låg och simmade bland sönderkokt potatis  min tallrik. Den såg kanske inte så aptitlig utmen av Miriam hade jag lärt mig att alltid vara tacksam för den mat jag fått. Särskilt efter den händelsen  hon skrev ett brev till matpersonalen med krav 
 att köpa in mer ekologiskt som kökschefen sen tejpade upp  sin vägg. Det blev kanske inte så stor förändring i matsedeln, men Miriam var nöjd och 
vägrade erkänna att hon någonsin tyckte maten smakade illa.

     Jag tänkte  tavlan med de afrikanska barnen som åt med händerna ur en stor gryta som Miriam hade uppsatt i köket. Jag ville vara tacksam.

     - Äh, sa jag. Bara man saltar lite så blir det nog bra.

     Jag såg i ögonvrån hur Vilma och Nina höjde  ögonbrynen åt mig.

     - Är inte Miriam med dig idag? frågade Nina.

     Jag skakade  huvudet och tog en stor bit av den vita fisken. Jag fick blunda ett kort ögonblick medan jag svalde den.

     - Brukar inte ni alltid äta ihop?

     - För det mesta, svarade jag och ville låta ointresserad. Jag vet inte riktigt varförmen jag blev alltid nervös när andra pratade om Miriam.

     - Har hon lektion?

     - Kanske.

     - Är ni ovänner?

     - Nej, svarade jag förvånad och såg upp. En kall potatisbit höll  att fastna i halsen.

     Nina såg nästan förlägen ut och la ner sin gaffel och sköt bort tallriken till 
andra sidan bordet.

     - Alltså förlåt, jag menade inte att lägga mig i. Jag tänkte bara att det var konstigt att ni inte var tillsammans … och Miriam är ju lite speciell.

     När hon sa det där sista tittade hon nästan genomträngande  mig. Jag visste inte om hon ville vara elak eller om det var något hon ville att jag skulle förklara.

     Jag hade inte alls lust att berätta om Miriam, men Nina var visst inte nöjd med mitt svar.

     - Är hon inte lite för mycket ändå?

     Hon lät uppretad.

     - Vilma sa att hon sett henne nere vid stationen imorse  med nån himla lista som folk skulle skriva . Fatta så jävla pinsamt.

     Nina drog bort några ilskna hårslingor som irriterade henne i ögat och sökte med blicken efter Vilma. Vilma nickade och lutade sig bakåt  stolen.

     - Tur att inte du var med i alla fall, Anna. Det finns inget jag stör mig mer  än såna där aktivister. De bara är överallt och ska tycka någonting om allt, och man bara guuud, slappna av.

     Hon himlade med ögonen igen och fnyste. Nina log triumferande, vände sig mot mig och sa sakta:

     - Men som sagt, det var ju tur att inte du var med.

     Jag kände hur ilskan kokade inom mig och jag ville bara resa mig upp och försvara. Men det gjorde jag inte. Jag satt kvar och fortsatte ätaoch jag fick strö ännu mer saltoch lite vitpeppar ocksåöver fisken.

     - Tycker du att det där är gott?

     Vilma såg med avsmak  resterna som jag tuggade i mig.

     Jag ryckte  axlarna.

     - Det är väl okej.

     De suckade båda. Kanske tyckte de att jag var ohjälplig. Vi tresom ändå hade varit bästisar, längelänge innan Miriam kom in i bilden.

     - Vill du följa med och shoppa i helgen? Vi tar bussen, och sen tänkte vi stanna och   bio också.

     Båda två tittade  mig som om de  allvar var intresserade av vad jag skulle svara. De visste ju redan innan. De visste att jag ville vara med Miriam.

     - Jag kan inte, sa jag. Vi ska till stugan.

     - Ska Miriam med?

     Frågan kom blixtsnabbt. Som en stöt. Som en stöt man bara vill skaka av sig.

     Jag nickade. De såg  varandra igen. Nina bet sig lite i läppen.

     - Det var länge sen vi var där. Vi tre.

     Jag mindes det också. För bara några år sedan var det en lycka om jag fick ta med mig Nina och Vilma till sommarstugan. Och vi badade och hoppade i sand-dynorna och köpte glass och smög  killarna som bodde längre bort.

     Men sen lärde jag känna Miriam, och det var med henne som världen kom in i mitt huvud. Men ens blev allt så viktigt, och det var så jag ville ha det. Kanske blev det ledsammare ocksåmen det var ändå Miriam jag helst ville ta med till sommarstugan. Och det var Miriam jag ville sova över medoch kolla  film med och ringa 
till mitt i natten.

     Jag ville tänka  hur hon såg  mig med sina allvarliga bruna ögon, och hur hon lyssnade  allt jag sa. Hur hon tänkte efter när jag sa någonting och hur hon svarade mig med en röst som gjorde mig alldeles varm inombords.

     Jag tänkte  att hon inte sett efter mig när jag gick från busshållplatsen.

 

Efter sista lektionen drog Nina mig i armen.

     - Ska du med hem och kolla  film? Det är du och jag och Vilma. Vi tre.

Jag sa nej.

 

     Hela vägen hem tänkte jag  Miriam. Jag undrade hur det hade gått för henne. Om hon fått några namn  listan. Om hon var glad och nöjd. Då skulle hon vissla och göra fruktsallad. Om hon var ledsen skulle jag få te.

     Jag ringde direkt när jag kom hem. Miriam svarade inte.

     Jag ringde nästa dag igen. Men hon svarade inte  heller. Jag började bli oroligför jag såg henne aldrig i skolan. Så mitt under samhällskunskapen, vi läste om FN, smet jag ut och ringde. Då svarade hon.

     - Hej, sa hon. Och jag hörde att hon gråtit.

     - Vad är det Miriam? Vad är det som har hänt?

     Hon började gråta igen och jag kände att jag blev lite arg för att hon inte ringt mig. Jag hade ju tänkt så mycket  henne.

     - Vad är detnästan skrek jag.

     - Sagar, hörde jag henne pipa. Det är Sagar.

     - Vad är det med honom? Vad är det med Sagar?

     Miriam började gråta så mycket att jag hade svårt att höra vad hon sa.

     - Han är död! hörde jag henne. Det lät som ett skrik fast hon bara viskade.

     Jag sprang in i klassrummet och slet tag i min väska. De hade dragit för gardinerna för de såg  nyheterna. Jag sa till min lärare att jag hade huvudvärk. Han nickade och bakom honom såg jag en stor och väldig flodvåg rulla in över Indien. Människorna bar sina saker  huvudet, vattnet gick dem upp till axlarna. Flugor surrade runt och in i barnens ögon, och jag visste att Sagar låg där, någonstans under vattenmassorna.

     - Ska du följa med hem idag ? viskade Nina till mig. Vi ska se en annan film.

     Jag svarade henne inte.

 

Jag cyklade så fort som benen någonsin kunde röra sig. Det kändes som det gällde livet, fast någon redan var död. Jag tänkte  Miriams brända svarta hål som kom till henne  nätterna. Jag såg hur Sagar sögs in i det hålet, och jag tänkte att Miriam nog aldrig skulle komma över det. Hon hade aldrig träffat honom. Aldrig pratat med honom. Men hon hade hans brev i en burk i köket och hon skulle alltid bära honom med sig. Över sig. Över sina axlar skulle hon bära honom, fast han var död.

     Ett ögonblick tänkte jag att hon kunde följt med mig hem till Nina och sett  film. Ett ögonblick tänkte jag det, innan jag insåg att jag bara skulle komma längre från henne . Det var inte det jag ville. Jag ville att Miriam skulle vara min vän. Jag ville att hon skulle fortsätta se  mig med sina bruna ögon. Att hon skulle lyssna  vad jag sa så som bara hon kunde lyssna.

     Om det inte vore för Miriams svarta hål. Det svarta, brända hål som hon alltid hade inom sig och som gjorde hennes blick så sorgsen. Som skogen i november, hade hon sagt. Så dött var det. Jag ville att hon inte skulle vara rädd.

 

När jag kom fram till Miriams hus hade jag cyklat så fort att mina kinder hettade. Jag sprang över garageuppfarten; jag visste hur ledsen hon skulle vara när jag kom in.

     Ett djupt andetag behövde jag ta, jag ville så gärna säga till Miriam hur mycket jag tyckte om henne. Jag visste ju hur förtvivlad hon var över Sagar, och jag skulle aldrig kunna ge 
henne honom tillbaka hur mycket jag än ville. Men fortfarande fanns jagoch jag hoppades att det skulle räcka.

     Jag slet upp dörren till hennes hus.

     - Kom, skrek jag, kom!

     Hon såg förvånat  mig, men klädde hastigt  sig jacka och skor. Jag tog henne i handen och sprang. Hon sprang också.

     - Vart ska vi? skrek hon. Vart ska vi?

     Jag svarade henne inte. Jag bara sprang. Jag ville visa henne att hon inte behövde vara rädd.

     Vi vek av från vägen och fortsatte in bland tallar och granar. Jag puttade henne framför mig. Släppte henne inte en enda gång. Ibland föll hon. Hon fick blöta fläckar  knäna. Men jag släppte henne aldrig.

     Till sist ramlade vi båda uttröttade till marken. Mossan var våt och den trängde in genom jeansen och det blev så kallt. Jag andades ner i marken. Den luktade ruttna löv och höst. Miriam blundade. Sen grät hon. Jag tror det var i en hel timme som hon grät. Jag smög mig intill henne och höll om hennes huvud. Till sist lugnade hon sig.

     - Är du rädd här? frågade jag och la mig  rygg bredvid henne. Himlen var alldeles svart och långt där uppe lyste stjärnor. Samma stjärnor som lyste över Sagar där han låg död någonstans  andra sidan jorden under en massa vatten.

     Det var november. Det kala träden stod alldeles stilla runt omkring oss. Ingen vind rörde vid någonting. Det kändes som om det bara fanns vi och den stora väldiga himlen över oss.

     - Vet du vad det betyder? viskade hon.

     - Vilket ?

     - Hans namn. Sagar. Vet du vad det betyder     

     Det visste jag inte.

     - Hav, viskade hon. Det betyder hav.

     Jag fick tårar i ögonen när hon sa så. Det kändes som en klump i hjärtat att Sagar skulle  av det som var hans eget namn. Och kanske var det vårt fel. Allt Miriam lärt mig handlade om att det var vårt fel att de dog någon annanstans. Att havet kom och tog dem. Att vi gäspade medan havet kom och tog dem.

     Jag blundade hårt och önskade nog lite att världen inte skulle krypa så nära inpå oss. Kanske tänkte jag att jag kunde suttit hemma hos Nina istället. Jag kunde suttit där i värmen och inte brytt mig om vad som hände någon annanstans. Det var liksom för stort. Världen var för stor och det var för mycket att greppa.

     Jag sneglade  Miriam. Hon låg alldeles stilla, raklång, och tittade rätt upp i himlen. Jag visste inte vad hon tänkte. Visste inte om hon var rädd eller modig.

     - Det är tur du är här, Anna, sa hon. Det är tur du är här med mig.

     Jag började huttra. Jag vet inte om det var för det hon sa eller för att marken var så isande kall och jag blivit blöt in  bara skinnet. Hon smög in sin hand i min. Vi hade båda tjocka vantar. Ändå höll hon hårt i mig.

     Länge låg vi så. Länge låg vi så med den väldiga himlen över oss.

Logge sisa lohkat eambbo

Čálli: Annelis Johansson

Jorgaleaddji: Susanne Vebel

Almmuheaddji: Bokförlaget Opal AB

Báddejeaddji: Johanna Hinteregger

Doaimmat

  • 1Sprog- & kulturforståelse

    Ulbmil dás lea rahpaat ránnjágielaide iešguđetlágan gielalaš uskkádagaiguin. 

     

    Guovttis ja guovttis:

    • Válljejeahppi teavstta ránnjágillii. Okta lohká vuosttaš cealkkáoasi novealla jitnosit nubbái (veahkeheahppi áinnas nubbi nuppi dadjamiin).
    • Maid beassat diehtit vuosttaš cealkkaoasis? Jus leat sánit maid eahppi ádde, dahje maid eahppi ádde konteavsttas, geavaheahppi áinnas sátnegirjji.
    • Digaštalli movt lei "máistet" dan nuppi giela.
    • Manni ruovttoluotta cealkkaoassái mainn áiddo leahppi bargan, ja jorgaleahppi teavstta iežade gillii.
    • Áicabeahtti go eará mii lea ovttaláan earret sátneriggodaga? Čálli ovttaláganvuođaid ja vealaid.
    • Lohkki  resten av teksten. Čuovvovaš adjektivvat geavahuvvojit ruoŧa originálateavsŧŧas čilgeŧ makkár Miriam lea:
      • allvarlig
      • ivrig
      • drömmande
      • irriterad
      • engagerad
      • förtvivlad
      • besviken
      • tacksam
      • nöjd
      • speciell
      • pinsam
      • ledsen
      • förvånad
      • rädd
    • Iski movt Miriam lea čilgejuvvon ránnjágielain.
    • Buohtastahtti sátnelisttuid ja digaštalli sániid joavkkuineatte.
    • Man galle seamma sáni leat (beroškeahttá stávejuvvojit go iešguđet láhkái)?
    • Lohkki cealkágiid main dat leat, ja digaštalli cealkagiid.

     

  • 2Ind i teksten

    To og to:

    • Beskriv, hvad han eller hun gjorde?
    • Har en ven nogensinde forsvaret jer?
    • Beskriv hvad I gjorde. 
    • Hvad I nogensinde forsvaret en ven?
    • Hvad lærte det jer?
    • Har en ven nogensinde lært jer eller introduceret jer for noget helt nyt?
    • Hvad var der med denne ven, der gjorde, at I havde det sådan?
    • Har I haft en ven som I ville gøre alt for?
    • Nedskriv kort jeres tanker om historiens figurer:
      • Miriam
      • Anna (jeg)
      • Vilma og Nina
    • Sammenlign med andre i klassen. Har I samme tanker, eller er de forskellige? Hvorfor?
  • 3Ned i teksten

    Guovttis ja guovttis:

    • Manne galgaba Miriam ja Anna stašuvdnii?
    • Gii lea Sagar?
    • Manne oaivvilda Miriam ahte siessa galgá borrat ebela dan sadjái go banana?
    • Movt čilgebeahtti "Svenssonsamvete" (linjjá 39)?
    • Manne geahččala borrat vaikko su miela ii leat buorre?
    • Manne dovddai Anna "hus ilskan kokade inom" go hálai Ninain ja Wilmain?
    • Manne čierru Miriam go Anna fáhte su telefovdnii?
    • Manne jurddaša Anna ahte soaitá leat sutno sivva ahte Sagar lea jápmán?
    • Gii lea Miriam?
    • Válljejeahppi sitáhtaid teavttas mat dutno mielas čilgejit makkár olmmoš Miriam lea.
    • Čále guokte adjektiivva mii dutno mielas čilge Miriama. F.eks: "-Jag tänker så konstiga saker på nätterna, sa hon. Ibland kan jag inte ens sova för att jag tänker så mycket." (linjjá 62) - mášoheapme.
    • Buohtastahtti iežadet adjektiivvat eará bára adjektiivvaiguin. Leatgo čilgejusat a beskrivelsene deres noenlunde like, vai leatgo hui iešguđeláganat? Manne?
    • Válljejeahppi guokte sitáhta mii dunno mielas čilge oktavuođa gaska iešguhtege olbmuid teavsttas.
    • Buohtastahtti iežadet sitáhtaid earáiguin.
    • Vállje oktavuođa maid doai čilgebeahtti ovttas logi cealkágiin.

     

  • 4Ud af teksten

    Buohkat čoahkis:

    • Historjá lea guokte beallšahtnieiddaža birra. Dat dáhpáhuvvá dá áiggi Ruoŧas. Mo doaivubehtet historjá livččii leamaš jus dat livččii:
      • Bártnážiid birra?
      • Bártnáža ja nieiddaža birra?
      • Birrasiid 20-jahkásaš studenttaid birra.
      • Dáhpáhuvván eará riikkas (ii Dávviriikkain)?
      • Dáhpáhuvván 100 jagi áigi?

     

    Joavku:

    • Gehččet maŋemus vahku aviissaid. Gávdnet artihkaliid mat leat birrasa birra. Ráhkadehpet čálalaš dahje čálalaš referáhtaid das man birra čállet. Leat go positiivvalaš dahje negatiivvalaš ođđasat.
    • Ballabehtet go lihkka olu  birrasis go? Manne? Manne ii?
    • Maid din mielas galgá dahkat geahpedit nuoskkideami?
    • Dahkabehtet go maidege veahkehit birrasa? Maid?
    • Mat organisašuvnnat gávdnojit du riikkas. Movt sii barget?