Klimatdebatten är inte bara något som pågår bland forskare. Klimatdebatten är också en mycket stor fråga i den politiska debatten – och de politiska partierna är precis lika oeniga som forskarna. En del skulle kanske säga att de är ännu mer oeniga.
Romklubben
Början på klimatdebatten fastställs av de flesta till slutet av 1960-talet. 1968 bildades en internationell tankesmedja i Rom, vars syfte var att diskutera världens framtid. Både forskare och politiker knöts till tankesmedjan och 1972 utkom boken ”Tillväxtens gränser”, som i dag har sålts i mer än 12 miljoner exemplar och har översatts till 30 språk. I boken analyserar man hur befolkningstillväxt, föroreningar, produktion av varor och mat samt förbrukningen av naturtillgångar kan ändras. Boken uppfattades som mycket provocerande när den kom ut och bidrog till att skapa en häftig debatt, särskilt i samband med oljekrisen, som inleddes 1973, där de oljeproducerande länderna slutade att leverera olja till västvärlden under en period.
Brundtlandrapporten
1987 kom rapporten ”Vår gemensamma framtid”, men den kallas Brundtlandrapporten efter kommissionens ordförande, Gro Harlem Brundtland. Det är här som begreppet ”hållbar tillväxt” myntas som princip för första gången. Rapporten var ett storstilat projekt med möten i många länder, där även representanter från allmänheten bjöds in att delta.
Rapporten finner sex stora utmaningar som mänskligheten står inför:
• befolkningstal och mänskliga resurser
• livsmedelssäkerhet
• arter och ekosystem
• energi
• industri
• stadsmiljö
I rapporten kretsar mycket kring vem som bär skulden för problemen. Svaret mellan raderna är att viljan att ha mer och kapplöpningen om mer pengar nog är orsaken till den största delen av världens icke-hållbara utveckling. Svaret ger därför sig själv. Vår tillväxt ska göras hållbar. Just den meningen har varit vändpunkten för den politiska debatten om frågan sedan dess. För vad är hållbar tillväxt egentligen?
Rapporten kom faktiskt med flera rekommendationer, men det har sedan dess varit svårt att nå enighet kring vad som är det bästa sättet att nå målet.
COP-möten
I december 2009 hölls ett internationellt toppmöte i Köpenhamn. Politiker från hela världen var samlade och hela världens ögon var under nästan en hel månad fram till jul riktade mot Köpenhamn. Mötet kallades COP 15. COP-mötena, eller Conference of Parties som det står för, är möten i förlängningen av Brundtlandrapporten som ska diskutera hur vi säkerställer en hållbar utveckling i världen framöver. COP 15 skulle vara slutmålet för den diskussionen och nästan hela världen talade om att nu var det sista chansen att göra något åt klimatproblemen. Förväntningarna var att man i Köpenhamn skulle underteckna ett avtal om hur mycket CO2 varje enskilt land skulle spara i framtiden, så att vi kan undvika den globala uppvärmningen. I ljuset av den globala uppvärmningen var det en aning komiskt att det redan i början av mötet började snöa och tyvärr slutade det hela med att länderna inte kunde enas.
Alla pratar men ingen gör något
Problemet är nämligen att det är dyrt att göra något åt klimatproblemen. Och det tar lång tid. Om ett land har ekonomiska problem så är det svårt att lägga pengar på att spara energi. Och för de många fattiga länderna är det viktigt att de också kan skaffa bilar och elektricitet, precis som vi. Därför blir de många mötena tyvärr mycket små steg på vägen. Det kan vara frustrerande för många människor – och därför förekommer det också ofta demonstrationer i samband med politikernas möten om klimat
Logga in för att se mer
