Text
Video
Spel och lekar
Tävling
Ljudinspelning
Uppgift
Lärarvägledning

Inlärningsmål

{{learningObjectiv.description}}

Uppgiften har delats ut

{{assignment.Index}} {{assignment.Type}}

Kommentar

Uppgifter

{{assignment.Comment}}

Dansa! Dansa! Dansa! Dansa!

På ett sätt var det Amiras olycka som satte stopp för vår vänskap. Jag menar, hur lätt är det att vara kompis med någon som sitter i rullstol?


Jag minns att jag ibland försökte hjälpa henne, när hon behövde komma över en trottoarkant eller så. Då blev hon skitarg på mig! Hon skulle absolut klara sig själv. Och det var väl det hon fick göra nuförtiden. I alla fall sedan Tilde börjat i klassen.


Visst var det synd om Amira. Vi hade dansat tillsammans sedan vi var fem. Hon var verkligen jätteduktig, mycket bättre än jag. Hon hade ofta sagt att hon skulle bli professionell dansare när hon blev stor och jag hade trott henne. Vår danslärare Mona var sjukskriven några veckor efter olyckan, jag tror faktiskt att det var på grund av det som hände Amira, att hon inte skulle kunna fortsätta dansa. I början hade Amira kommit på lektionerna ändå ibland och tittat. Då hade Mona alltid sett ut som om hon skulle börja gråta. Sedan hade Amira slutat komma. Mona frågade mig ibland hur det var med henne, och jag sa att det var bra.


Fast jag visste egentligen inte. Jag och Amira var inte kompisar längre. Det gick inte. På grund av rullstolen. Och på grund av Tilde.


”Om bara inte Amira gått i vår klass!” sa Tilde ibland.
Jag mumlade alltid något till svar. Jag menar, okej att man inte gillar alla. Men man behöver ju inte mobba för det.


Jag fick alltid lite ont i magen när jag såg Amira. Så på ett sätt hade Tilde rätt: Det hade varit skönt om Amira inte gick i vår klass.



En sak saknade jag. Att hälsa på Amiras mormor. Hon bodde i ett litet hus, egentligen var det nog bara en liten stuga. Hon hade en svart katt, Ruffi. Ruffi brukade hoppa upp i mitt knä och spinna. Synd att jag var lite allergisk bara, det kliade alltid i ögonen när jag varit där.


Jag vet inte vad Amiras mormor jobbade med. Tilde hade sagt att hon var en häxa, vi brukade skoja om det. Fast jag fick lite dåligt samvete när vi gjorde det, för mot mig var hon alltid snäll. Men det var ju längesedan jag varit där förstås.


Tilde, ja. Jag minns när hon började i vår klass. Hon var snygg, såg lite annorlunda ut. Och hon hade alltid häftiga kläder, hennes mamma jobbade som modereporter och fick väl en massa grejer gratis. Tilde blev snabbt klassens drottning. Och hon hade ganska snart börjat reta Amira. Sagt taskiga saker och så.


Ibland var hon rätt rolig, jag kunde inte låta bli att skratta. Ja, det var inte bara jag som hade skrattat. Och jag var stolt över att hon ville vara med mig, vi sågs ofta efter skolan, fikade och hittade på saker tillsammans.


Men Amira skrattade förstås inte när Tilde var taskig. Hon tittade bara på mig med ledsna ögon. Det gjorde ont i magen då. Jag brukade titta bort snabbt.



Nu hade det varit lov en vecka. Tilde och jag hade haft hur kul som helst: Vi hade ridit, sovit över hos varandra, varit på bio. Imorgon var det dags för skola igen. Jag kom att tänka på Amira. Hur hade hon haft det under lovet? Hade hon varit ensam? Det kändes lite i magen när jag tänkte på det. Så jag försökte tänka på något annat.


Jag gick på toa. Tittade mig i spegeln när jag borstade tänderna. Och blev plötsligt helt iskall! Någon stod bakom mig och flinade! Och det såg ut som ... Men det kunde ju inte stämma.
Jag vände mig snabbt om, jag hann tänka att det kanske var pappa som var på bushumör och hade tagit på sig en fånig mask.


Men det var inte han.


Det var ingen alls. Det var alldeles tomt bakom mig. Jag vågade knappt titta i spegeln igen, men till slut gjorde jag det. Tomt. Så klart. Jag hade inbillat mig. Det var väl för att jag tänkt på Amira. För det hade precis sett ut som Amiras mormor i spegeln. Fast elakare på något sätt.
När jag gick ut från toaletten la jag märke till att mitt vänstra ben gjorde lite ont. Jättekonstigt!
Kanske hade jag sträckt det eller något, det hände mamma en gång och då hade hon haltat i flera dagar.


Jag tänkte inte så mycket på mitt ben utan mer på vad jag sett i spegeln. Det hade varit skitläskigt och känts alldeles på riktigt.


Hjärnan kan verkligen spela en spratt ibland. Jag sa inget till mamma och pappa om vad jag sett. Eller, vad jag inbillat mig att jag sett. Faktiskt sa jag inget om benet heller. Jag vet inte riktigt varför.


Det skulle säkert ändå gå över till i morgon.

 

Problemet var bara att det inte gjorde det. Och det var inte bara det ena benet nu, utan båda. Det liksom stack i dem, som när man suttit fel och benen har somnat. Mamma skulle på ett tidigt möte men jag bad henne köra mig ändå.


”Du kommer få vänta ett tag innan första lektionen”, sa hon.
”Det gör inget”, sa jag. ”Jag kan läsa. Jag behöver komma ikapp lite med min bänkbok.”
Mamma nickade, jag slängde i mig frukosten och så åkte vi. Benen gjorde lite mindre ont i bilen så jag sa inget, tänkte att det höll på att gå över.


Mamma släppte av mig vid skolan. Det var en fin morgon, solen lyste och jag knäppte upp jackan lite. Jag hade aldrig varit i skolan så här tidigt innan, men dörren var öppen så det var bara att gå in. Korridoren var helt öde, men snart skulle den fyllas av elever.


Utanför klassrummet högg det till i båda benen. Jag fick bita mig i läppen för att inte skrika. Vad var det frågan om? Varför gjorde det så satans ont?


”Det är kramp eller något”, sa jag till mig själv. ”Det är helt normalt. Det går över.”
Jag kände på klassrumsdörren. Den var öppen.


Jag klev in, stängde dörren bakom mig och satte mig på min plats vid fönstret. Om det inte gick över fick jag gå till skolsköterskan.

 

Jag tittade på klockan ovanför vita tavlan. Den var tio i. De andra skulle väl komma så småningom. Jag plockade fram boken jag höll på med, den var sådär men jag var tvungen att läsa den, vi hade redovisning om en vecka.


Jag hade precis börjat läsa när dörren öppnades.
Det var som om något sköljde över mig, som en tryckvåg eller något. Helt overkligt! Och så kom hon in. Gick in. På egna ben.


Det kunde inte stämma.


Men det gjorde det. Hon kunde gå! Hur bra som helst. Och inte bara det. Hon kunde dansa. För det gjorde hon nu, dansade in i rummet, snurrade runt ... och fick syn på mig.
”Nämen hej”, sa hon. ”Se vem som sitter här!”
Hon lät inte jätteförvånad. Nästan som om hon hade väntat sig att se mig där.
Jag märkte att jag gapade och stängde genast munnen. 
”Har du sett?” sa Amira. ”Jag har blivit bra i benen. De fungerar hur bra som helst!”
”Men ... hur?” frågade jag.
Amira svarade inte. Hon flinade bara.

 

Förra fredagen hade hon suttit i rullstol. Nu var hon helt återställd. Det var omöjligt. Så fort gick det bara inte. Även om man blev opererad.
”Var det läkarna som ...”
”Nix!” avbröt Amira. ”Läkarna gjorde ingenting.”
”Men hur?”
”Jag ska berätta”, sa hon. ”Ska bara dansa lite. Jag har längtat hur mycket som helst efter att få dansa.”
Hon svängde runt. Jag tyckte jag hörde musik. Var kom den ifrån? Det var nog bara inbillning.
”Du ...”, sa jag.


Amira dansade vidare.
”Det är tråkigt att Tilde retat dig”, fick jag fram. ”För att du inte kunde gå och så.”
”Tilde?” sa Amira. ”Jag skiter väl i henne. Men vet du vad som gjorde mest ont?”
Jag skakade på huvudet, även om jag någonstans kanske anade vad hon skulle säga.
”Att du skrattade. Det gjorde ont.”
”Jag ...”, började jag.
Men så tystnade jag. Amira hade rätt. Jag hade skrattat. Jag hade inte gjort ett skit för att hjälpa henne.
”Förlåt”, sa jag tyst. ”Jag har varit skittaskig.”
”Det gör inget”, sa Amira och dansade vidare. ”Inte nu.”
”Men hur gick det till? Hur kommer det sig att du kan gå igen?”
Jag blev lite sur på Amira som bara dansade utan att säga något. Och benen gjorde så ont nu att jag fick tårar i ögonen.
”Svara då!” skrek jag.

 

Amira stannade. Hennes ögon blixtrade. Hon log, men det var inget vänligt leende.
”Magi”, sa hon. ”Min mormor är häxa. Det visste du kanske inte.”
Vad menade hon? Häxor fanns väl inte på riktigt. Det var ju bara något som Tilde sagt.
”Mormor gjorde mig frisk”, fortsatte Amira. ”Fast det var inte gratis. Magi är aldrig det. Öga för öga, tand för tand, så fungerar det. Men du, jag slapp betala.”


Jag blev plötsligt väldigt nervös, tänkte på ansiktet jag sett i spegeln. Amiras mormors ansikte. Hade det inte varit inbillning?
”Vem ... vem betalade då?”
Amira började dansa igen. Mot dörren. Hon stannade och tittade bort på mig.
”Du”, sa hon. ”Du betalade.”
Sedan skrattade hon. Högt. Och dansade ut ur rummet.


Jag tänkte springa efter. Vad menade hon? Men det gick inte. Mina ben lydde inte. Jag kunde inte röra dem!


Då förstod jag vad hon menat. Att jag hade betalat. 
Öga för öga, tand för tand. 
Ben för ben.
Och medan tårarna föll insåg jag att jag förtjänade det.

Logga in för att se mer

Bilder

Skærmbillede 2016-04-28 kl. 12.07.23.png