Baby Jane

(Utdrag)

PIKI VAR HELT KLART stans coolaste flata, när jag kom till Helsingfors som ung flicka och helt oerfaren ifråga om kvinnor. Piki var tio äldre än jag och hon hade sett allt i Helsingfors gayvärld. Hon hade avverkat alla bardiskar i de numera nedlagda gaybarerna och tvättat dem än med kullslagna stop, än med sina egna spyor, än med näsblodet från någon uppkäftig ärkeflata. Hon hade deltagit i frigörelsedagarna, gått i demonstrationståg, hängt på Gambrini, och grimaserat på bild i Setas tidning. Hon kände alla och alla kände henne. Hon hade legat med femtiofem kvinnor före mig, stulit bilar, och langat speed. Hon var tatuerad 2 och piercad och hon lyssnade till Musta Paraati och Lords of the New Church. Hon hade röda band på sin parkas och hon rökte Camel. Hon var klädd i herrskjorta med röda hängslen, kortbyxor och slips. Och hennes millimeterkorta snagg såg ut som om den skulle kittla precis lagom mellan låren. Hon var den jag hade letat efter. Just den och just sådan. Pikisilmä , Svartöga. Hon lyfte mig upp på sin rygg som en fluga och höll om mig så att jag sjönk in i henne. I sömnen ville hon andas mig i nacken, det var viktigt, jag lyfte alltid mitt hår åt sidan, så att hon kunde känna doften från min nacke. Hon lade sin hand på min mage så att ett finger stack mig i naveln. Först då somnade hon. Utan att orka klä av sig sina camouflagebyxor och skjorta. Bara hon fick nosa mig i nacken. Och ligga så hela natten. Orörlig höll hon mig i sin famn ända till morgonen, tätt i sina armars bo. Jag frös aldrig, trots att Piki sov med öppet fönster året om. Så hårt höll hon om mig. Så hårt och så varmt, att jag förblev ofrusen också när snön yrde in på vintern.

Piki hade haft flickvän sedan hon var sexton år. Där uppe i norr, i en liten by hade Piki en flickvän som var tre år äldre och de hade ägnat sig åt sex i Pikis lilla punkrockarrum mitt bland alla affischer, skivor och burkar med hårgel. Och i skogen och i parker och på dass och i skolan och i matsalen och i varje krök och gathörn. Flickvännen körde Piki till skolan varje morgon och hämtade henne på eftermiddagen i sin rockande svarta, smällande bil och så åkte de iväg för att ha sex. Jag tyckte allt det där var cool. Piki blandade drinkar coolt och visslade coolt. Hon var cool när hon gick ut med sin kvinna och cool när hon hjälpte henne ta på sig kappan. Hon beställde taxi, hittade lediga sittplatser och svarade för att hennes kvinna trivdes. Hon tog mig till gaybarerna, förbi alla köer och hon presenterade mig för alla. På kvinnofesterna dansade vi de långsamma och hon andades i min nacke. Det var fullkomligt.

Pikis telefon ringde oavbrutet.
På restaurangen fylldes hennes bord genast av bekanta.
- Läget, flatmoster.
- Som vanligt, precis som vanligt.
Jag trodde att flickan var en urgammal bekantskap, fattas bara, men Piki hade alltid nya bekanta. Hon kunde till exempel ta med sig någon flicka norrifrån, som kommit ut ur garderoben, och bjuda med henne på kvinnofest, eller introducera tjejparet från Imatra för sina vänner. Flickan från norr tog efter Piki i sitt sätt att klä sig, hon köpte byxor med fickor på låren från samma butik och likadana militärkängor, klippte håret kort i samma modell och började till och med prata som Piki och berätta vitsar hon hört av henne vidare och använda 3 smeknamn på folk, som Piki hade hittat på. Hon började också fundera på att pierca sig, först kanske i näsan, fast visst är Pikis piercing i tungan ganska cool, men kanske ändå först i näsan. Vi får väl se. Piki sa, att det inte gör ont, i tungan alltså, men tungan är ändå… tunga – en viktig attiralj för kvinnor som gillar kvinnor. Och så en pikiaktig grimas ovanpå alltihop. Nästa gång jag såg flickan, hade hon förstås en tapp i tungan som hon stolt förevisade för Piki. Och Piki skrattade så där menande som hon ofta brukade. Det fanns alltid en nyans i hennes skratt, som lät förstå: jag vet, hur du ska knullas. Och när den sken igenom i hennes röst, rådde inga tvivel hos hennes lyssnare om att hon visste precis.

När man hör sångare tala, blir man i allmänhet besviken på rösten för att den är vanlig och vardaglig. Men tjuskraften i Pikis röst var oberoende av hur hon använde den. Om hon så ville kunde hon locka till sig vem som helst med sin röst, en kvinna, en man, hund eller katt. Hon lugnade stormar, tröstade gråtande barn med rösten, sömnlösa kom till vila i den och de ångestfyllda kände lättnaden sprida sig i bröstet. Hennes röst oskadliggjorde fienden och till och med när hon svor var den ljuv, förblindande och fängslande i all sin spydighet.

Hennes röst töjde, vred och vände sig, den kunde förvandla sig till vems röst som helst och i samma ögonblick återgå till sitt eget gräddiga jag. Alla ord som använts för att beskriva gudomliga röster var fel i hennes fall, för hennes röst påminde inte om någon, inte någon särskild person eller sångare, ingen bekant röst från radio eller teve. Den var varken ”sammetslen” eller ”mörk” eller ”hes”, trots att den kändes skönare än huden på brösten, kittlandet av sammet på halsen eller en varm hand under skjortan. Det var som om den rösten drack varm choklad och åt mandlar. Visst var den också hes, men på samma sätt som skogen på en gång är både hes och klar en sommarnatt, när träden står i dunkel och himlen är ljus. När man lyssnade till den kändes det som att lägga huvudet på en kudde, fylld med kronblad från rosor och liljor. Hennes röst lät som doften av kardemumma. Och kanel. En koltrast med strupe av kanel och kardemumma.

Piki hade alltid varit en narr och en skämtare och hennes röst var den gråtande narrens, som förblindade och bedrog och dolde alla de egenskaper hos henne själv som hon ville skulle förbli osynliga. Bakom rösten var hon i säkerhet. Den var hennes skyddsfärg, som förändrades i enlighet med situationen, och ingen kunde någonsin ens misstänka att en så märkvärdig och lysande person som hon kunde lida nöd. Piki var så slagfärdig och snabb. Innan någon ens hann märka det, hade hon hunnit göra en verbal skämtteckning, en strålande karikatyr bara med några ord, som fick hela sällskapet att skratta och föremålet för hennes 4 skämt att rodna och dra sig undan. Och Piki var så helvetes snabb på det att ingen ens hann försvara sig.

Självklart fick också jag min del. Eftersom jag har stora fötter för att vara kvinna, kallade hon mig storfot. Mina skor var skidor och strumporna skidpåsar. Jag fick nya benämningar varje dag. Eftersom jag har stor mun blev jag pladdermoster. - Se upp så du inte fastnar med munnen i dörren! Eftersom jag har stor näsa, firade jag ständigt Halloween. Och när jag sa, låt bli, svarade Piki: - Men du gillar ju det! Piki förblindade mig så med sina gliringar, att det tog sitt tag innan jag förmådde urskilja i hennes röst när hon verkligen menade allvar. När hon var rädd på riktigt. När hennes röst genomborrades av panisk skräck.

VÅRA FÖRSTA GEMENSAMMA MÅNADER var heta, det var sommar, och ingen av oss tyckte om stark värme, så vi höll oss inomhus i svalkan och tillbringade nätterna på olika barer. Hettan passade oss inte, vår medicinering innebar att vi bägge två svettades kraftigt och vi var så blöta, att det skulle ha väckt orimlig uppmärksamhet om vi gått ut. Det var knappt vi kunde sköta våra ärenden – svettningen skulle bara ha uppfattats som abstinensbesvär eller åtminstone baksmälla. Svett hör nämligen till sådant som helt obekanta människor anser det vara helt i sin ordning att anmärka på precis var som helst. Som om jag inte visste att jag svettas. Som om inte hon visste. Den sommaren var helt omöjlig för mig, det var omöjligt att hålla någon som helst kontakt med yttervärlden, alltså försökte jag inte ens, frånsett de nattliga krogrundorna. Den sommaren levde vi på samma sätt, vi hade samma rytm, vi var sammansmälta till ett och vi susade i taxi till Kaisaniemi terrass som höll öppet också på natten och därför var perfekt för oss som svettades, vi svängde genom de trånga gränderna i Berghäll och vi kuttrade i baksätet och Piki viskade i mitt öra vad hon tänkte göra med mig när vi kom hem. 5 Vår första dejt var på ett tjejparty i Kaisaniemi, där jag aldrig hade varit tidigare. Jag var så nervös bara för att träffa Piki, att jag var bubblande berusad när jag äntligen kom till henne. Och så ovanpå det, den första festen i Kaisa! Jag skrattade när hon kysste mig för fullt på munnen genast vid dörren och mitt skratt cirklade runt i min vårrusiga fylla och blandades med andra ljud, med Pikis mjödsmakande tunga, det skrapande ljudet från katternas tassar och taxidörren, när hon senare öppnade den för mig då vi skulle iväg till Kaisaniemi. Och jag minns hur hennes röst fick mig att darra, fastän hon bara frågade taxichaffisen om man fick dricka öl ifall man inte spillde, precis som hon alltid hade gjort. Lapin Kulta, alltid Lapin Kulta. Pikis kylskåp var alltid till hälften fyllt med Lapin Kulta. När jag för första gången öppnade hennes kylskåp, samma natt vi träffades, var den undre halvan täckt av Lapin Kulta och upptill låg en smörask med smörkniv och en ost, inget mer. På hyllorna i dörren fanns Pepsi och flera liter mjölk. Följande gång jag kom till henne, på den där skrämmande första dejten, var kylskåpet fullproppat med all slags frukostmat. Allt var till mig: saft, youghurt, ostar, rostbröd, tomat, metwurst, frukt. Piki lagade frukost till mig av allt detta, slickade rostbrödsmulorna från mina fingrar och sa att min hud fortfarande doftade av parken i Kaisa och sommargräsmattan, där vi hade slagit oss ner efter fyra när vi inte längre orkade stå kvar i taxikön. Och på gräsmattan kysstes vi och min kropp började vänta på att Piki skulle pressa in sina fingrar i mig och de skulle nå ända till bottnen av mitt hjärta och dra i hjärtat tills det landade i hennes handflata. Och när Pikis fingrar var inne i mig skulle hon pressa mot handryggen med sitt lår och det skulle nästan göra ont, nästan vara smärtsamt, det skulle nästan nå för djupt i mig, nästan sudda ut alla färger i hela världen utom den röda. När det röda regnet föll i mig skulle min förvåning gång på gång vara hejdlös, eftersom lakanen inte skulle bli röda, utan färglöst våta som genomgråtna näsdukar, trots att Piki hade pressat sina fingrar ända in i mitt hjärta. Min hud skulle vara full av blodutgjutningar och de skulle vara röda till och med i dunklet, när mitt hjärta lyste genom huden, precis som om det strävade mot Pikis fingrar ännu efter det att hon dragit dem ur mig. Alldeles som om det spred sig i hela kroppen för att finna vägen tillbaka till hennes fingrar.

Ingen hade någonsin fattat min hand, när det gick för mig, flätat sina fingrar ihop med mina och hållit dem kvar. Mina ringar gjorde avtryck i huden. Och Piki sa att hon hade känt dem inne i sitt huvud ännu följande morgon. Att hon vaknade av att mina händer och ringar kramade hennes hand, trots att vi den natten inte låg i samma säng. Ingen hade någonsin hållit om min nacke när det gick för mig och tryckt mitt huvud mot sitt bröst. Piki gjorde det, fast och målmedvetet. Hennes fingrar på min hals, 6 hennes fingrar om min nacke, upptill, vid öronen. Ingen hade hållit mig så i famnen, så nära intill sin hud, så helt i skydd från den övriga världen, så i trygghet. Så obönhörligt i trygghet. Hennes vänstra hand hårt om min nacke, mitt huvud vid hennes bröst, hennes högra hand inuti mig.

Piki var den första jag inte klöste i sängen. Piki var den första, vars blod och hud jag inte fann under mina naglar på morgonen. Piki var den enda som på morgonen kunde gå till duschen utan att grimasera över smärtan i sin rivna rygg och nacke.

Man kunde snarare tänka sig att det hade varit tvärt om. Att Piki hade varit den första som fick mig att klösa min älskare, för det hade aldrig gått för mig på det viset med någon annan, igen och igen utan uppehåll, som fortlöpande röda band.

Piki gillade inte att bli klöst, det är sant, men vad andra tyckte, hade aldrig tidigare påverkat min lust att klösa. Jag sade att jag inte kunde göra något åt det. Det gjorde jag inte heller. Man hade kunnat tro att jag därför var mera medveten tillsammans med Piki. Eftersom jag visste att hon inte gillade det och jag lät bli. Men det duger inte heller som förklaring, för jag hade kanske kunnat göra så först, men efter att det gått för mig för tionde gången kunde jag knappast längre säga, att jag handlade medvetet.